The Smashing Machine

När Uncut Gems-regissören Benny Safdie tar avstamp i den sanna historien om mixed martial arts-stjärnan Mark Kerr, var året 1999. Kerr var då nyss fyllda 30. Dwayne "The Rock" Johnson är alltså 53 år gammal när han försöker låtsas vara en ung Kerr, trots att de båda farbröderna är snudd-på lika gamla (i verkligheten) och häri ligger ett genomgående problem med denna film för mig som livslång fan av sporten. The Rock gör allt i sin väg (och lite till) för att sälja in det faktum att han inte är muskelberget från Fast 8 eller muskelberget från Jungle Cruise, Skyscraper, Jumanji eller Hercules. Han är ett annat muskelberg här, med känslor. Och han har precis fyllt 30. Det fungerar väl i ärlighetens namn inget vidare och trots tidiga hyllningskörer och tårar i Cannes har jag både svårt att svälja det faktum att en 53-årig likstel filmstjärna gestaltar 30-årigt wrestlingfenomen med leder som gummi.

Utöver detta trots allt rätt ytliga klagomål som surmulet intro till min recension av en av årets mest hyllade filmer anser jag att det dessutom är svårt, ofta omöjligt, att begripa varför Safdie valde 1999-2000 som tvärsnitt ur Kerrs liv och varför han valde Mark till att börja med. Hans UFC-period var enligt min ringa mening mycket mer underhållande än de tre Pride-galor som porträtteras här och om vi ska vara krassa, borde väl den här filmen ha handlat om hans bästa vän och mentor Mark Coleman, istället. Nu hade ju Coleman ("The Hammer") vare sig problem med Oxycontin-missbruk eller en vrålande, bråksugen satmara till fru, vilket är vad cirka 92% av den här filmen kretsar kring, och därmed blir hutlöst tjatig på kuppen. The Smashing Machine borde ha handlat om Mark Coleman, dock. Det tror jag att alla vi MMA-fans kan enas om.

Safdie är en skicklig regissör och en ytterst kapabel manusförfattare dock och precis som i Good Time samt Uncut Gems är han sådär rå och nästan dokumentäraktig i sitt sätt att strukturera scener och krypa in på skinnet med kameran. Klippningen är rapp utan att bli för stressad och det märks såklart att Benny försökt med hammare och tång att pressa ur de små gram "riktigt" skådespeleri som existerar ur sin huvudrollsfarbror, och under möjligen en scen (när han läggs in på sjukhus för överdos av opiater och väl där ställs mot väggen av Coleman) fungerar det skapligt. Resten av tiden är Dwaynes agerande alldeles för grundläggande och hans register för smalt för att verkligen kunna uttrycka den smärta som existerar på pappret, här. Kerrs missbruk sveper Safdie förbi, skrikbråken med den knäppa flickvännen pepprar han på med som automateld och det blir sådär smetigt diskbänksrealistiskt utan att faktiskt äga något. Djupet saknas helt, det blir istället ett rätt ytligt drama om en enda känslouttryck, ilska, som får Kerr att framstå som tidernas gnällspik snarare än något annat.

De många fightingscenerna när Kerr och Colemen går sina haussade Pride-fighter är förhållandevis välgjorda men det saknas tryck även här, det saknas botten och kraft. The Rock, speciellt, är stel i sitt agerande inuti Pride-ringen och det märks så tydligt att han aldrig laddar på utan håller igen och verkligen ser till att aldrig träffa någon motspelare i nyllet med så mycket som en enklare, lättare viftning. Ryan Bader är bättre, såklart, som gammal UFC/Bellator-veteran. Hans smällar ser ut att göra ont och han är förvånande nog bättre som Mark Coleman än vad jag hade kunnat föreställa mig. Emily Blunt gör sitt yttersta för att locka fram raseriet ur Dwayne och gör det med en stereotypiskt tunn och platt flickvän som inte kan yppa ett ord utan att vara medvetet provocerande och uppmärksamhetstörstande.

Jag förstår som sagt inte varför Safdie valde just Kerr då det finns tonvis med mer intressanta historier att berätta om Coleman, Shamrock eller varför inte Couture. Jag förstår tyvärr inte heller varför han valde att fokusera på ett enda Pride-år snarare än att försöka spänna bågen lite bredare och jag anser att fokuset på en ytterst kort period av Opiat-missbruk är larvigt effektsökande och platt. Minus ursnygg produktionsdesign, kostymarbete och superläckert 890-talsfoto är det inte mycket här som jag avser hylla, tyvärr. The Rock kan inte bära en tung dramafilm som denna på sina välpumpade axlar (hur gärna Cannes Filmfestival nu än ville det med sina krokodiltårar) och det fungerar inte med en 53-årig bodybuilder som försöker lajva ung MMA-stjärna. Detta fungerande inte alls för mig.