The Snowman

Filmen:
Den alkoholiserade Oslo-polisen Harry Hole (Michael Fassbender) och den skarpa nykomlingen Katrine (Rebecca Ferguson) slår sina kloka huvuden ihop för att jaga rätt på en mördare som bygger snögubbar med avkapade människohuvuden. Men det visar snart sig att mördaren bara gäckar den norska polisen och befinner sig ständigt steget före alla andra - till min oerhörda tristess. The Snowman är nämligen proppad med trötta klyschor som vi redan sett ett hundratal gånger förr i deckargenren och är intrigmässigt så taskigt utfört att man konstant kliar sig i huvudet av förbryllelse. Det saknas nämligen inte bara nerv mellan scenerna, det saknas också en sammanhängande röd tråd genom denna spretiga mordgåta som kantas av märkliga scener. Hur kunde en skicklig filmskapare som Tomas Alfredson, bakom pärlor Låt Den Rätte Komma In och Tinker Taylor Soldier Spy, ha slarvat bort så här mycket potential?

Tydligen ska Alfredson ha skyllt på tidsbristen när han väl ersatte Martin Scorsese som regissör, och avslöjade bland annat att flera scener från filmmanuset uteblev. Efter att ha tragglat mig igenom denna röriga thriller, förklarar det faktiskt en hel del om filmens krystade intrig och logiska luckor. Det förklarar exempelvis varför filmens prolog, som också fungerar som filmens tidiga kalkonvarning, präglas av konstig klippning och varför scener i överlag kastas huller om buller. Det förklarar också varför det saknas nerv mellan scenerna och varför filmen mest yrar runt med lösa trådar som dessvärre aldrig knyts ihop på ett tillfredsställande sätt. Lösa trådar som Fergusons undersökning av en grisig affärsmagnat (J.K. Simmons) och den avdankade detektiven Rafto (Val Kilmer) trängs in i en redan sölig mordgåta på ett väldigt spretigt vis och har väldigt lite att erbjuda berättelsen i stort. Fergusons berättelse avslutas så abrupt att man knappt hinner reagera till det och Kilmers sidohistoria är så fruktansvärt utfört att det är svårt att avgöra om Kilmer bara är usel eller om han helt enkelt blev dubbad under efterproduktionen av filmen; vi ser honom knappt prata ur sitt märkliga, vaxartade ansikte och ackompanjeras av en forcerad berättarröst istället för att förlita sig Rafto-scenernas driv.

Problemet med The Snowman är dock djupare än så, för trots en stjärnspäckad rollbesättning och en skara talangfulla filmmakare bakom rodret finns det ingenting som egentligen kunde ha räddat filmen från att kännas som en sömnig TV-deckare med lite högre budget. Hela konceptet om mördaren som enbart slår till under snöfall är nämligen oerhört töntig i sig, vilket gör att filmens trovärdighet och spänning försvinner så fort Fassbender får sitt första hotfulla snögubbe-meddelande (!) via posten. Jag förmodar att snögubbar med kaffebönor för ögon och barnsligt tecknade snögubbar på lappar var tänkt att skrämma slag på filmtittare, men i ärlighetens namn finns det nog inget som är mindre läskigt än en främling som bygger snögubbar i folks trädgårdar och kastar snöbollar mot folks fönster. Vi har inte riktigt att göra med någon Buffalo Bill eller John Doe, så att säga och filmen lider mest av denna gimmick.

Skådespelarna i överlag gör i överlag bra ifrån sig med tanke på den träiga dialogen och Alfredson gör sitt allra bästa för att fånga den norska andan med hjälp av halsbrytande vyer över fjällen och några snyggt hanterade actionscener, men som tittare lämnas man konstant i kylan tack vare det hoppiga berättandet och de fåniga snögubbemorden. Det är i grunden en rätt banal historia som saknar själ och den emotionella effekten som tragiska mordgåtor vanligtvis lämnar efter sig är som bortblåst i det här fallet. The Snowman försöker alltså vara en ny "Män som hatar kvinnor", men misslyckas i princip på alla plan och förhoppningsvis töar filmskrället snart bort från våra minnen likt en smältande snögubbe i vårsolen...

Bilden:
Bilden känns för det mesta urblekt och grådassig, men ändå lyckas Harry Holes frostiga värld kännas både inbjudande och farlig på samma gång i en detaljrik bild. Särskilt öppna naturscener ser bländande vackra ut, men även detaljer som Fassbenders sorgsna, vattniga ögon poppar fram ur de kyliga färgtonerna och ger filmen välbehövlig intimitet.

Filmen har bildformatet 1.85:1

Ljudet:
Förutom ett fåtal småburkiga inomhusscener, men i övrigt är DTS-HD Master Audio 5.1-spåret strålande; stämningsfulla ljudeffekter som knastrande is, blåsiga naturscener, knarriga golv, spänd kramsnö och den dövande tystnaden som äger rum innan något går fruktansvärt fel ger filmen den där fina känslan av att att vara försjunken i en skandinavisk deckarbok - något som filmens intrig misslyckas med.

Extramaterialet:
För den som av någon outgrundlig anledning vill fördjupa sig i skapandet av filmen, finns minidokumentärerna Cast of Characters, Creating Jo Nesbøs World, The Snowman Killer, Norwegian Landscape och Stunt Files: The Sinking Hole att tillgå. Här finns inget som går närmare på produktionsbesvären, dessvärre.