The Stepfather (2010)

Filmen:
Jag såg originalet när det begav sig, då tyckte man att den var ruskig och satt och tjöt av spänning i tv-soffan. Jag har inte sett om den i modern tid, det brukar vara bäst så ibland. Men här har vi alltså remaken på thrillerklassikern om en fullfjädrad psykopat som hookar upp med en lagom konfliktbenägen familj som han ska få bukt med på sitt eget lilla speciella sätt.

Vi får alltså stifta bekantskap med David, en man som till första anblick är charmerande och förtjusande på alla sätt och vis. Om det inte vore för att vi tittare får reda på att han har som vana att nästla in sig i familjer och lämna dem i en liksäck. Fast det vet ju förstås inte den stackars mamman som träffar David på snabbköpet och faller som en fura. Ett halvår senare är David en inarbetad del av familjen som förutom mamman består av hennes två yngre barn och en äldre tonårsgrabb som precis kommit hem från militärskola. Michael, som äldsta killen heter, ogillar genast David och ser att det är något lurt med honom fast ingen annan tycks vilja göra det. Inte ens Michaels flickvän som hänger mycket hos familjen.

Men det hela eskalerar undan för undan och det blir allt mer uppenbart att David gör allt för att slippa lämna ifrån sig personuppgifter eller något annat som kan göra att hans riktiga identitet röjs. Och vips, granntanten som råkade nämna att David var väldigt lik fantombilden på den efterlysta mördaren hittas plötsligt död i sin lägenhet. Så kan det gå när inte haspen är på.

Stepfather anno 2010 är liksom originalet en väldigt okomplicerad film. Vi har en vanlig amerikansk familj med lite konfliktbenägenhet och skilsmässohantering, vi har en snygg tonårsgrabb i behov av fadersgestalt, vi har en snygg blondin som lite för ofta poserar lättklädd och hamnar i diverse kameravinklar vid poolen och vi har en himla massa traditionella "dyka upp bakom ryggen när vi tror att faran är över"-scener. Detta är en film som inte ställer mycket krav på tittaren på något plan egentligen. Och kanske är det paradoxalt nog det som även gör att filmen ändå får godkänt. För är det funktionell lättuggad underhållning utan större finesser man är ute efter så är det här ett bra val.

Ännu bättre hade det blivit om man hade valt en skådis mer lämpad för rollen, en riktig bindgalen gestaltning hade jag uppskattat mer än den småsnälle Nip/Tuck-lirarens skådespel. Penn Badgley från Gossip Girl är desto mer trovärdig även om det bor en posör i honom också.

Och visst var slutet i originalet lite mörkare och mer genomarbetat? Daddy´s home. Men han är lite väl snäll.

Bilden:
Bilden levererar absolut på en klart godkänd nivå. Detaljrikedomen och färgerna känns klara och skärpan är behaglig att titta på. Lite kornig känsla blir det ibland, å andra sidan är bilden i övrigt nästan för reklamfilmsaktig så det är skönt att få lite "skitigare" känsla oavsett om det var poängen eller inte. Lite avdrag för avsaknaden av riktigt svarta partier i kvällsscenerna blir det också.

Ljudet:
På ljudsidan tycker jag att filmen, som den spänningsfilm den är, hade mått bra av ett lite maffigare ljud. Visst, en del surroundeffekter blir det och dialogmässigt så blir det aldrig några problem. Men man hade kunnat göra mycket mer under thrillermomenten och lyft fram såväl musik som överraskningseffekterna. Ljudet hade kunnat lyfta filmen ytterligare men gör dessvärre inte det fullt ut.

Extramaterialet:

Kommentarspåret är en trevlig tanke men utförs inte särskilt spännande. Men de inblandade verkade ha roligt i alla fall. Sedan återfinns lite tabbar och blunders som ju alltid brukar vara uppskattat på en utgåva, förutsatt att man gillar filmen i alla fall. Bonusmaterialets stora grej är en minidokumentär på 20 minuter som är hyfsat välgjord. Sedan får vi oss en titt på stuntscenerna, det vill säga när de båda männen slåss i slutet. Måttligt roligt.