The Substance

Body horror är roligt. Jag har alltid njutit av mixen mellan ren terror och skrattframkallande morbida, geggiga kroppsförvandlingar som får det att vändas i magen. Re-Animator var en favorit i min ungdom precis som Flugan samt Videodrome. På senare år har jag verkligen favoriserat Brandon Cronenberg regidebut Possessor som är så skruvat sjuk och vrickat fascinerande våldsam att jag sett den tre gånger, redan.

The Substance är regisserad/skriven av den franske filmskaparen Coralie Fargeat (Revenge, 2017) och kretsar kring den åldrande superstjärnan Elisabeth Sparkle (Demi Moore) vars karriär börjar lida mot sitt slut. Efter 30 år i rampljuset, i Los Angeles, och med en hel värld trånandes efter hennes välsvarvade kropp förklarar produktionsbolaget bakom hennes en gång i tiden så populära träningsprogram att tittarna... Vill ha något annat. De vill se ungdom, skönhet, spänst och energi varpå Elisabeth kastas åt sidan som en gammal sliten disktrasa.

I samma veva hittar Elisabeth numret till en organisation som framställer en substans som möjliggör en ny slags kloning. En spruta i benet senare och en 30 år yngre version av vår huvudkaraktär kryper ut ur hennes ryggrad och det är här det roliga börjar. Jag tänker inte avslöja mer om vad som sker, eller hur premissen ser ut, men kan lugnt konstatera att Fargeat satt samman en av de roligaste och mest vildsint galna body horror-skräckisarna på flera år. Jag tjöt av skratt på sina ställen.

The Substance är rå och sörjig på helt rätt sätt, sådär att man som publik vill titta bort - men inte kan. Fargeat använder sig av ett Kubrick-doftande bildspråk där fisheye-helbilder varvas med supertäta närbilder och tillsammans med stilsäkert superrapp klippning bildar det en fascinerande sevärd helhet ur ett tekniskt perspektiv. Scenografin och färgsättningen är sådär härligt skrikig med fokus på 80-talsrosa och i kontrast till det kritvita kakelrum där "substansen" regelbundet injiceras, byggs ett bildspråk upp som inte liknar något vi sett någon annanstans i år.

Budskapet är tydligt och The Substance är i grunden feministisk, om hur det kvinnliga skönhetsidealet genom årtionden raserat och förstört och om hur ungdomens källa är ovärderlig. Hollywood-männen är som rovdjur som föder på kvinnlig skönhet och skönhet har alltid ett pris, frågan är bara - hur mycket är du villig att punga upp? Demi Moore (Elisabeth) och Margaret Qualley (Sue) är nakna under stora delar av filmen och då deras kroppar ersätter varandra och det är intressant att se hur Fargeat använder detta som ett berättargrepp. Hon gör oss ofrivilligt skyldiga till voyerism framförallt under den första halvan, som en del av filmens högst satiriska design och som antonym är denna film i det närmaste briljant.

Sensmoralen här är för det mesta rätt uttjatad. Alla vill vara vackra. Alla vill vara unga för evigt och en Hollywood-kvinnas värde baseras till stor del på hur snygg hon är. Det Coralie Fargeat gör snyggt är att hon kryddar med det och inte låter det ta över hennes i övrigt smått vansinniga berättande som dränks i blod, tempo och våld. Om du likt jag älskar subgenren får du absolut inte missa The Substance som för egen del helt klart är en av årets hittills bästa.