När jag skrev min recension av The Super Mario Bros Movie för exakt tre år sedan hyllade jag det som jag tyckte var en briljant bioversion av det säregna fantasiriket Mushroom Kingdom, skapat av Shigeru Miyamoto, Takashi Tezuka och Koji Kondo. Men jag kritiserade framför allt en sak: att den inte lämnade mycket utrymme för att koppla av och kändes något tom. Så fort storyn lämnade Brooklyn bombarderades tittaren med actionscen efter actionscen, tappade riktningen och litade helt på nostalgiska referenser. Men filmen var så vacker och vissa av karaktärerna så välutvecklade att den ändå var värd att rekommendera även till dem som inte känner till TV-spelen, om det nu finns några sådana kvar.
The Super Mario Galaxy Movie tar ingen hänsyn till den ofta upprepade kritiken och upprepar i stället den dopaminbombande formeln, skräddarsydd för ADD-generationen, med ännu större frenesi, om det nu ens är möjligt. Problemet är att den den här gången har nästan ingen grund alls lagts.
Det läggs lite för lite grund för att det ska kännas som sammanhängande film.
Det vore idiotiskt att förvänta sig att den här animerade filmen ska ha samma trovärdighet och karaktärsdjup som Gudfadern, men för att man ska kunna identifiera karaktärerna eller ens skilja dem åt, och för att deras femtielfte skämt ska fungera bättre, hade rollfigurerna behövt lite mer omsorg och mer dialog på duken. Eller något i stil med elegansen och återhållsamheten i hundsekvensen. Jag säger det eftersom Rosalina blir helt åsidosatt efter en lovande introduktion, eftersom Yoshi går från att vara en spännande upptäckt till en statist i bakgrunden, eftersom det, trots att karaktären och hans sekvenser blivit riktigt coola, känns märkligt att Fox McCloud stjäl rampljuset under en längre stund. Om man tar bort Donkey Kongs personlighet och hans familj ur uppföljaren, om Lumas visar sig vara ännu en barnslig variant av Toads, och om de mest unika höjdpunkterna från den första filmen försvinner, blir det här bara en rad skämt som hålls uppe av visuellt spektakulära scener.
Och så finns det ytterligare en avgörande faktor som jag hoppades att de skulle utnyttja: leken med gravitationen från Super Mario Galaxy-spelen. Det finns en eller två blinkningar till detta, särskilt i Casino-delen, men var finns känslan av viktlöshet från TV-spelen? Den uppochnedvända världen, trekroppsproblemet eller den skiftande gravitationen... Till Wii och även för dem som nyligen spelat till Switch-konsolerna var och är detta fantastiska, magvändande upplevelser som filmen inte lyckas dra nytta av. Visst får man se asteroider och större planeter som är inspirerade av eller direkt kopierade från spelen, och självklart finns det gott om rymdresor och hoppande, men själva kärnan, den rena uppfinningsrikedomen i de spelen, är urvattnad.
I stället får man se mycket mer från Super Mario Odyssey, men i form av snabba klipp (Cascade, Sand) och ofta dessutom malplacerade (en viss låt när den inte passade in). Medleyt hämtar också inspiration från Mario Sunshine och Wonder, men ofta utan att referensen etableras ordentligt. Därför kommer de visuellt bästa inslagen fortfarande från de äldre spelen, och sanningen är att filmen i de betydligt bättre slutscenerna använder pixelkonsten från Super Mario Bros och Super Mario World på ett väldigt bra sätt. Äntligen något överraskande, men du kommer alltså få vänta på det.
Underhållande, men det proppas in för många snabba referenser vilket gör dem opersonliga.
Och det är kanske det som The Super Mario Galaxy Movie saknar allra mest: överraskning och mystik, både på det berättarmässiga och det konstnärliga planet. Den är otroligt platt jämfört med det fantastiska källmaterialet och lyckas sudda ut gränserna mellan flera av karaktärerna, inklusive Mario själv, den påstådda huvudpersonen. Visst finns det ett par trevande antydningar till romantik, Princess Peachs ursprung avslöjas som väntat, och Bowser och hans berättelsebåge stjäl återigen showen: även om de inte riktigt når upp till första gången utvecklas de på ett hysteriskt roligt sätt och i linje med spelen.
Med allt detta sagt är det förstås en oumbärlig film för fans. Om man vill se de bästa versionerna av Mario-världarna är det en fest för ögonen. Även om den tar för mycket för givet finns det alltid små detaljer att haka upp sig på när tristessen börjar smyga sig på, även om påskäggen varken är lika många eller lika bra den här gången. Och Brian Tyler hyllar återigen Koji Kondo och Mahito Yokota på bästa möjliga sätt, och bara för soundtracket hade det varit värt att se Mario Galaxy-filmen även med slutna ögon. Men jag misstänker att den här upprepade formeln för att kompensera för det meningslösa inte ska fungera lika bra som den gjorde första gången, och det betyder tyvärr att filmen är mindre lämpad för alla sorters publik. De behöver lära sig av det här inför DK:s numera förutsägbara återkomst till bioduken.
