The Taking of Pelham 123

Filmen:
John Travolta har haft en intressant karriär på många vis. Från ung och snygg dansfilmshunk på 70-talet till bortglömd b-filmsskådis och sedan återupplivad (och hyllad) filmstjärna i form av gangsterollen i Tarantinos Pulp Fiction bara för att sedan hamna i fler b-filmer och sedan dyka upp som tjock kvinna (!) i musikalfilmen Hairspray där han visade sina moves med Christopher Walken i en av filmhistoriens mest bisarra dansscener.

Nu dyker han upp som kortsnaggad och solglasögonprydd elaking som tar gisslan på ett tunnelbanetåg och sedan ringer in krav till den intet ont anande trafikledaren spelad av Denzel Washington i Tony Scotts nyinspelning av den gamla 70-talsrullen The Taking of Pelham 123.
Variation är bra och Travolta i princip utan hår i en skurkroll är något av det bästa som karln någonsin gjort. Han är fullkomligt briljant i The Taking of Pelham 123 och riktigt osar av fin karisma. En hänsynslös skurk som är sådär härligt ondskefull och putslustig när han håller låda med Washington under filmens gång. Det är ett imponerande uppvisande i skådespeleriets ädla konst från såväl Travolta som den alltid lika pålitliga Denzel Washington och birollsmästarna John Turturro och Luis Guzman.

Filmmässigt är det inte lika imponerande. Tony Scott fortsätter med sitt febriga och ryckiga filmspråk som han använt i alla sina filmer sedan Man on Fire - och som under huvuddelen av filmen känns som ett rejält störningsmoment. Som en svårartad migränattack med pulserande ljusprickar som stör ens ögon. Scott är så ohyggligt mycket bättre när han gör sina filmer utan detta stilistiska knep och jag hoppas innerligt att gubben kommer överge det i framtiden. För det här hackiga ljusblippandet drar ner helhetsintrycket avsevärt.

Men det är inte bara där det fallerar. Manusarbetet har svårt att klara sig undan enformighetsfällan i och med att de enda scenerna som i princip nyttjas är tunnelbanetåget där gisslan finns och ledningscentralen där Washington sitter och kommunicerar med Travolta. Det blir en hel del träsmak och man stampar på samma ställe under långa stunder av speltiden.

Förklaringar ges till varför skurken gör som han gör, men det är ganska otillfredsställande svar vi får och mest av allt pratas det utan att sedan ge någon direkt utdelning. Mot slutet blir det lite explosioner och skottlossning. Pangpang. Bangbang. Men mest gäspgäsp - med några kompletterande småfniss åt tramsiga inslag som då en cool kille som webcamar med sin tjej på tåget lämnar på kameran som polisen sedan kan använda sig av.

The Taking of Pelham 123 är en högst medelmåttig actionthriller som trots en strålande Travolta inte rår på det suveräna originalet från 70-talet.

Bilden:
Här kommer många att göra misstaget att tolka bruset som att filmbolaget slarvat med BD-utgåvan, men så är inte fallet, bruset som förekommer frekvent genom hela filmen är ett medvetet val från Scotts sida. Så istället för att hänga upp sig på den detaljen, så kan man njuta av en krispigt detaljrik transfer från Sony där svärtan är utomordentligt bra och där närbilderna på karaktärernas ansikten avslöjar varenda liten por och svettdroppe. Färgerna är dessutom oerhört inbjudande med läckert solgula toner på taxibilarna och kyliga gröntoner i trafikledningscentralen.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
The Taking of Pelham 123 har förärats med ett ruskigt imponerande DTS-HD Master Audio 5.1-spår som kramar ur det mesta av kraften i ens ljudsystem. Alltifrån ljudet från tunnelbanan med gnisslande bromsar och vindpustar av fartökningar till explosioner är klockrent mixade i en kraftfull och välbalanserad ljudbild där man inte snålar med basen. Det mullrar friskt och samtliga högtalare används på ett förtjänstfullt sätt under filmens gång. Dialogerna är felfritt uppfångade och musikinslagen har precis den kraft som krävs för att öka stämningen ytterligare.

Extramaterialet:
Här bjuds på ett hyfsat intressant kommentarspår med regissören Tony Scott främst pratar om hur denna nyinspelning står sig jämfört med originalet (om ändringar som gjorts och så vidare), men också ett kommentarspår där manusförfattaren Brian Helgeland och filmens producent Todd Black som är betydligt tråkigare att lyssna på, de snackar om självklarheter och drar inga minnesvärda anekdoter. Om man inte är mycket för kommentarspår, så finns här också några featurettes om skapandet av filmen samt ett par trailers.