Om TV-serien L.A. Ink gör att man blir sugen på att skaffa en snygg tatuering så är Tattooist filmen som gör att man aldrig någonsin skulle överväga det. Anledningen är inte att filmens skräcktema gör att man blir för rädd för att gadda sig utan för att den helt enkelt är så bedrövlig att man inte vill befatta sig med tatueringar. Upplägget lyder som följer: en duktig tatuerare råkar sticka sig på ett samoiskt tatueringsverktyg och efter den lilla Törnrosa-sländan så dör alla personer han tatuerar en plågsam död. Bläcket i deras tatueringar börjar liksom smälta och flyter ut så att de blir... tja, bläckförgiftade... Eller något.
För att upphäva förbannelsen måste den stackars tatueraren spåra förbannelsen bakåt i tiden och spåren leder mot en etnisk minoritetsgrupps fascination för kulturella tatueringar och den skam som väntar för de män som inte vågar fullfölja ritualerna.
Ja, det här är en katastrofal sörja på i princip alla sätt och vis. Naturligtvis faller mycket på det osannolikt töntiga manuset men att man sedan grävt upp några riktiga usla skådisar hjälper ju inte till. Inspirationen har man hämtat från många sentida asiatiska filmer där spökgestalterna ofta har lite ryckig gång och hemsöker folk till dess att rättvisa skipats och anden slutligen kan få ro. Med tanke på dagens digra filmutbud och tillgänglighet har jag svårt att se vilka potentiell målgrupp som skulle kunna gilla Tattooist. För det här är en riktig bakfyllefilm där man skurit ner på de faktorer som skulle kunna ha gett ett bättre betyg, till exempel engagerande karaktärer och lite personlighet i skådisensemblen. Nu ska istället Jason Behr (The Grudge) föreställa det säkra kortet och det går ju inte på långa vägar.
Låt er inte charmas av varken omslag, lockande recensionscitat eller synopsis. Tattooist är en blek men irriterande tatuering man garanterat kommer ångra och vilja operera bort. Och där ringde min mat-och-sovklocka, dags att göra något mer vettigt än att ödsla tid på det här magplasket.