The Union

Jag ska sadla om. Byta spår. Inleda en ny karriärbana, skola om mig. För jag ska bli manusförfattare, har jag bestämt. Och jag ska arbeta uteslutande för Netflix produktionsavdelning. Där ska jag skriva många manus till deras kommande storfilmer i actionkomedi-genren och jag ska satsa stenhårt på den dummaste smörja jag överhuvudtaget kan komma på. Mitt första manus ska handla om en kortväxt, andfådd gammal rörmokargubbe som blir rekryterad av en internationell spionorganisation enbart för att hans högstadieflamma sen 28 år tillbaka anser att han är "hyvens", varpå god och dråplig komik uppstår när denna agenternas egen Papphammar på kort tid ska skolas in i livet som spion. Jag kommer att krydda med lite romantik. Lite putslustiga oneliners och eldstrider som ser ut att vara plockade ut Rederiet.

Satan också... Jag insåg precis att sen filmen redan existerar. Den är redan gjort. Netflix hade den ytterst goda smaken att filmatisera denna guldidé innan jag ens fick ned skiten på papper och från och med tidigare idag ligger den och skvalpar bland "nyheterna" på världens största streamingplattform. Och jag har, tyvärr, precis sett klart den. The Union. Vilket jag naturligtvis borde ha struntat i.

Heart of Stone. Lift. Man From Toronto. Red Notice. Spenser Konfidentiellt. Me Time. 6 Underground. Det har rullats ut så otroligt mycket snordyra, påkostade filmer från Netflix egen produktionsavdelning (Originals) under de senaste åren att de nästan inte går att räkna upp längre utan att få akut kramp i fingrarna. Det mesta baseras på fantasilösa, dumma, tunna manus och görs av regissörer utan vision, visuell flärd eller personlig touch och det allra mesta ser ut som fula, dåliga avsnitt ur en kass TV-serie.

The Union ansluter sig till skaran, utan fördröjning. Storyn om den misslyckade byggarbetaren som via en gammal slocknad gnista med en högstadieflirt blir indragen i en internationell spionhärva är så dåligt skriven att det stundtals mer känns som en Saturday Night Live-sketch och varenda karaktär är formad på ett sånt nyanslöst, idéfattigt, stereotypt vis att det enkelt går att räkna ut exakt vad de avser att uttrycka långt innan de öppnat munnen. Marky-Mark gör en genuin insats här för att framstå som vilsen, aningslös och orutinerad men på grund av klen regi och dumt manus faller hans grovjobbar-arbetarklass-tölp pladask, vilket även Halle Berrys spion gör. Halle är för gammal för att göra rollen som atletisk superagent på ett trovärdigt sätt, rimmar mer på en normalgammal, trött flerbarnsmamma som med frän ungdomsfrisyr lavjar CIA-spöke och på kuppen bär fler varianter på mössor-på-trekvart under fler scener än vad som går att räkna ihop.

Den är ful, The Union. Slapp, ful med gräsligt dålig action och poänglösa fighter som saknar emotionell tyngd, god koreografi samt vettigt kameraarbete. Jag förstår såklart att skådespelare som Halle, Wahlberg och framförallt den Oscars-belönade Jk Simmons inte kan tacka nej till tre veckors bussimpelt ströjobb för Netflix räkning och en lönecheck på 100 miljoner kronor men det är bara tragiskt vad "Netflix Originals" gått och blivit de senaste åren. Ren och skär smörja.