The Visit

Filmen:
Det säger en del om M. Night Shyamalans senaste vändor som filmskapare när en film som The Visit, en svag 5/10-rulle i sina finaste stunder, känns som en positiv överraskning utöver det vanliga och det "bästa" karlsloken klämt ur sig sedan plågsamt underskattade The Village. Jag skriver "bästa" med citattecken för att understryka att det rör sig om en ganska så tveksam kvalitetsgrad genom hela speltiden, men jämfört med filmerna som kommit efter The Village känns den faktiskt som rena mästerverket.

Här bjuder Shyamalan oss på en rätt så ordinär liten found footage-berättelse där syskonen Becca och Tyler skickas iväg för att träffa sina morföräldrar för första gången, men istället för att fokusera på hjärtvärmande mormor- och morfarsmys blir det smått obehagligt när märkliga saker börjar hända om nätterna. Dessa händelser och allt annat som sker i filmen fångas upp av Beccas och Tylers filmande till den dokumentär som Becca bestämt sig att göra om vistelsen. Alla som sett någon tidigare film från produktionsbolaget Blumhouse vet vad som väntar. Karaktärer som springer rakt mot kameran och skriker. Folk som står och gör knepiga grejer i mörker. Skakiga filmklipp med karaktärer som snorar och snyftar bakom kameran. Det kommer säkerligen skrämma slag på flera av er som tittar, men för egen del funkade aldrig skrämseln och dessa inslag kändes mest bara som billiga och rätt desperata försök att få in lite spänning i berättelsen.

Jag tycker den fungerar bättre i scenerna som mer förlitar sig på krypande obehag än att bara kasta skräcken rätt i nyllet på en. När ovissheten är som störst hos huvudpersonerna någonstans i mitten av filmen lyckas verkligen Shyamalan få till en otäck stämning som åtminstone bitvis är uppe och sniffar på det fina hantverket som han visade upp i sina fyra första rullar. Det stora problemet är bara att dessa ögonblick är alldeles för få och att karaktärerna inte heller är några höjdare. Becca blir snabbt tjatigt med sitt filmpladder ("oh, det här blir en perfekt cinematisk inramning!") och Tylers freestylerappande (seriöst!) är så skämmigt att det nästan gör fysiskt ont att titta på när den unga skådespelaren rappar loss om allt mellan himmel och jord. Morföräldrarna är inte ett dugg bättre och känns alldeles för obehagliga redan från första stund, även om nu både Deanna Dunagan och Peter McRobbie gör sitt bästa av materialet de har att jobba med.

The Visit glänser till mellan varven och när väl den patenterade Shyamalan-twisten kommer i slutskedet av filmen, så uppstår några sekunder av genuin WTF-känsla i kroppen för att sedan övergå till kraftig uttråkning då filmen blir allt mer generisk och tjatig under den sista kvarten. På det stora hela är det här en rejält halvdan skräckfilm som mest bara innehåller sånt vi redan sett till leda i ett x antal andra found footage-filmer, men tack vare några fina sekvenser och det faktum att Shyamalan bara vräkt ur sig undermåliga skräpfilmer under de senaste tolv åren, så blir ändå slutresultatet en pytteliten glad överraskning.

Om du gillar found footage och om du längtat efter att Shyamalan skulle hitta tillbaka till åtmnstone en bråkdel av det som en gång i tiden fick honom att slå stort i filmbranschen, så kan det absolut vara värt att ta en titt på The Visit. Det är ingen värst vidare bra film, men ljusår bättre än allt annat som han släppt ifrån sig under de senaste decenniet.

Bilden:
Som väntat när det handlar om en found footage-film är det ingen större wow-faktor på bildfronten, men tack vare att karaktärerna ändå använder relativt vettiga systemkameror att filma med, så slipper vi brusiga och allmänt stygga DV-kameraklipp som annars brukar vara brukligt i den här typen av film. Detaljnivåerna är förvånansvärt imponerande och färgerna känns välbalanserade, men svärtan haltar en aning och en del störande banding förekommer.

Bilden är i formatet 1.85:1.

Ljudet:
Inte heller på ljudfronten är The Visit någon film du plockar fram när det gäller att kolla vad hemmabiosystemet går för. Det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret är väldigt framtungt och har väldigt få ögonblick där de andra högtalarna får särskilt mycket att jobba med, men dialogerna låter bra och när det väl brakas loss, så vaknar även ljudmixen till liv med små, små livstecken och en gnutta tryck i högtalarna.

Extramaterialet:
Ett alternativt slut, några bortklippta scener, ett bildspel med foton och en kortare featurette om skapandet av filmen.