The Ward

Det var ganska många år sen John Carpenter senast gjorde någonting vettigt. Jag gillade visserligen hans bidrag till den första säsongen av Masters of Horror, den kusliga Cigarette Burns som åtminstone bitvis fick en att minnas Carpenters storhet som skräcksfilmsmakare (inte minst när det kom till det ljuvliga synthsoundtracket som förgyllde avsnittet), men i övrigt har det varit svältfött med bra film från gubbrackarn under de senaste femton åren.

Men nu har det blivit dags igen. The Ward är Carpenters första långfilm sedan den horribla Ghosts of Mars som kom 2001 och handlar om en ung kvinna (spelad av snyggingen Amber Heard) som hamnar på mentalsjukhus och får ett läbbigt spöke efter sig. Den som förväntar sig en originell berättelse fylld av överraskningar kommer att bli gruvligt besviken på The Ward. Det här är ett koncept som gjorts cirka sexhundratusen gånger tidigare och alla vändningar i handlingen känns väldigt, väldigt krystade. Jag tänker inte spoila någonting, men förklaringen mot slutet av filmen kommer skapa många känslor hos dig som tittare. Räkna med att bli både förbannad och besviken när det kommer till den punkten i filmen.

I övrigt är det en helt okej skräckfilm där Carpenters mjuka kameraåkningar skapar en hel del kusliga moment inne på det gamla mentalsjukhuset och där en del av hoppa-tilleffekterna (det förekommer en hel del såna) verkligen får en att skrika som en liten flicka i TV-soffan. Musiken bidrar också till att skapa en skön stämning, även om det är långt ifrån samma klass som i Carpenters gamla filmer där synthsoundtracket alltid var någonting att se framemot. Bland skådespelarna är det inte direkt någon som utmärker sig, utan de puttrar på med ganska mediokra insatser som varken är bu eller bä. Amber Heard lyckas i alla fall se riktigt rädd ut i många lägen och mer än så verkar inte Carpenter kräva av henne - karaktären i sig är nämligen en oerhört platt figur som vi aldrig lär känna särskilt väl.

The Ward är i slutändan en medelmåttig skräckfilm som, sina brister till trots, duger att titta på när andra alternativ lyser med sin frånvaro. Det gäller bara att inte förvänta sig något storverk och att inte ens tänka tanken på att Carpenter skulle vara tillbaka i någon storform.