Där finns inget subtilt kring The Whale, det senaste verket från en av filmvärldens just nu främsta aktiva auteurer och beroende på hur du väljer att närma dig berättelsen kan den både väcka direkt avsky likväl som upplevas direkt motbjudande sett till ämnet den behandlar. Detta är så klart inget nytt när det kommer till Aronofsky vars tidigare filmer är kända vattendelare och få andra regissörer hyser samma förmåga att både provocera som engagera. Mother!, Black Swan, The Wrestler och inte minst då Requiem for a Dream är alla otroligt bleka, känslomässigt träffsäkra filmer som förmedlar sina berättelser genom en lupp av surrealistiskt melodrama. The Whale upplevs i stark kontrast som långt mer jordnära och sentimental men även förkrossande blek i sin porträttering av dess centrala figur Charlie.
I vad som mycket kan vara hans sista dagar i livet får vi följa Charlie, en gravt överviktig man fylld av självömkan och sorg. Inte bara över situationen han själv försatt sig i utan även de många händelser som föranlett det hela. Det är en man vars liv gått förlorat åt beroende och bitterhet med en dotter som inte längre orkar eller vill veta av honom. Charlie lever en hopplös, tvinande vardag och har till synes accepterat sitt öde efter sin partners självmord, han befinner sig helt enkelt vid vägens ände. Men livet har en förmåga att överraska och så även i de mörkaste av stunder. En förbipasserande kristen missionär som nära nog räddar honom om livet kombinerat med ett oväntat besök från hans dotter Ellie blir startskottet till någon form av upprättelse. En andra och sista chans för Charlie.
Komplext karaktärsdrama är ett tema som kommer som välbekant bland de som följt Darren Aronofskys karriär. Individer som definieras genom sina problem, vare sig de är fysiska som psykiska och Aronofsky briljerar alltid med sin ständigt träffsäkra fingertoppskänsla kring självdestruktiva personlighetsdrag. Charlie som spelas på ett enastående vis av Brendan Fraser erbjuder en anmärkningsvärt nyanserat porträtt utan någon som helst antydan till sensationalism. Mer än någon annat handlar the Whale om människors beroende och de fängelse dessa individer konstruerar för sig själva på olika plan. En väldigt ärlig och avklädd produktion där de mörka, förtryckande miljöerna runt om blir en reflektion av karaktärernas och inte minst då Charlies mentala hälsa.
Det är anmärkningsvärt hur väl Frasers oväntat varma, mångfacetterade prestation lyfter the Whale från briljans till någon exceptionellt och Charlies överdimensionerade gestalt är en av årets mest oförglömliga karaktärer. Men Fraser är inte ensam i The Whale och både Sadie Sink i rollen som hans dotter och inte minst Samantha Mortons som hans alkoholiserade exfru är scenstjälande i sina roller som erbjuder en välbehövlig kontrast och omedelbarhet. Det hjälper även att Sinks likhet till Fraser, inte minst då i hur de båda skådespelarna förmedlar känslor genom sina blickar, är skrämmande lika varandra. En otroligt smart rollbesättning som ger Sink möjlighet att verkligen visa vad hon går för.
Huruvida du som åskådare väljer att sympatisera med Charlie eller inte är högst individuellt och The Whale är på intet sätt någon film man egentligen frivilligt väljer att sitta kvar och titta på. För precis som Aronofskys många andra verk är upplevelsen en påtagligt jobbig och obekväm sådan som utmanar oss att blicka bortom våra fördomar. Det är en film om hopp sprunget från de mörkaste av platser, en studie av det mänskliga tillståndet i alla dess skepnader och en förödande känsloladdad resa som lämnar ett långvarigt, bestående intryck även om det inte nödvändigtvis är ett bekvämt sådant.