The Wolverine

Filmen:
Det måste börja bli lite frustrerande för Hugh Jackman vid det här laget. Den 45-årige superhunken har styrketränat som en galning och levt på massiva mängder kyckling och broccoli i snart 15 års tid för att kunna porträttera Wolverine på film. En bedrift han visserligen lyckats alldeles utmärkt med på den fysiska fronten, men manusförfattarna har fortfarande inte fått det att riktigt lossna för Marvels polisongprydda muskelknutte.

The Wolverine var filmen som skulle ändra på det. Med mer seriekoppling och mer kärlek till fansen var det här filmen som skulle få oss att glömma X-Men Origins: Wolverine från 2009 en gång för alla. Men inte ens det faktum att berättelsen denna gång baserats på Frank Miller och Chris Claremonts briljanta serienovell från 80-talet, en av karaktärens allra finaste stunder, om hur Wolverine åker till Japan där han kärar ner sig och ganska omgående hamnar i trubbel lyckas leverera mer än en ytterst medelmåttig superhjälteupplevelse. The Wolverine är bättre än den förra filmen, men bara marginellt - och det som skulle ha kunnat bli en film utöver det vanliga drunknar många gånger i generiska actionscener, halvdana CGI-effekter och tråkiga skurkar.

Inledningen där en långhårig och skäggig Logan vandrar omkring i den kanadensiska vildmarken är åtminstone riktigt bra, trots ett par tvivelaktiga inslag av CGI (björnen!), men dessa scener rullar dessvärre förbi ens ögon alldeles för snabbt och när väl resan har gått till Japan blir filmen genast mycket mer ojämn. Det största problemet är att kärleksrelationen mellan Logan och Mariko som var seriens allra starkaste kort aldrig riktigt klickar. Känslan av att Mariko skulle vara Logans stora kärlek förstörs rejält av hela sidospåret med våldsamma förälskelsen till Jean Grey i de tidigare filmerna (och i form av trötta flashbacks i denna) ligger som ett täcke över berättelsen. Istället är det relationen mellan Logan och Yukio som sticker ut på ett positivt sätt. Här finns en skön buddyfilmskänsla mellan de helt olika individerna och de får sparka rejäla mängder rumpa tillsammans.

The Wolverine är som allra bäst när man låter Logan använda sin ilska för att plöja igenom ett hav av fiender med sina knytnävar och klor, däribland scenen vid begravningen och till viss del ninjafajten i slutet av filmen. I dessa ögonblick känner man verkligen igen karaktären från serietidningarnas värld och njuter av varenda sekund. Men regissören James Mangold verkar mer intresserad av att leka runt med dataeffekter och bjuda oss på samma typ av livlösa och mellansekvensliknande actionsekvenser som återfinns i var och varannan actionfilm nuförtiden. Sekvensen på det japanska höghastighetståget får en att tänka på en halvfärdig previz som effektmakarna glömde att färdigställa och slutstriden med silversamurajen doftar fränt av Transformers.

Bland skådespelarna är det egentligen bara Jackman som levererar någonting minnesvärt med sin ruskiga fysik och arga framtoning, medan övriga inblandade lämnar mycket att önska i sina platta tolkningar av de lättglömda karaktärerna. Svetlana Khodchenkova som spelar Viper är allra värst. Inte nog med att hon i likhet med många andra supermodeller som prövar på skådespelaryrket känns oerhört stel framför kameran, så har man dessutom valt att dubba hennes röst på ett mycket klumpigt sätt där man många gånger kommer på sig att själv att märka hur munrörelserna inte alls överensstämmer med det hon säger.

I den här Blu-rayutgåvan finns dessutom möjlighet att kolla på en förlängd version som innehåller lite mer svordomar, några skvättar blod extra och framförallt mer action. Skillnaderna är inte jättestora mellan de olika versionerna, så du klarar dig definitivt utan den förlängda.

The Wolverine är marginellt bättre än X-Men Origins: Wolverine, men borde förstås ha kunnat ta till vara på det briljanta källmaterialet på ett betydligt mer tillfredsställande sätt. Som det är nu levererar den inte mycket mer än halvdan action, fula dataeffekter, tråkigt foto, plastiga kärleksscener och en hel uppsjö av karaktärer vi inte bryr oss om ett dugg. Jackman räddar lite med sin blotta närvaro, men inte tillräckligt för att jag ska känna mig sugen att se den igen.

Missa däremot inte scenen i eftertexterna som inte bara hintar om framtiden för Wolverine på ett läckert sätt, utan också för att den scenen är så oerhört mycket bättre än precis allt som hänt innan i filmen.

Bilden:
Bortsett från att det förekommer en del onödig banding och att skärpan känns mer än lovligt mjuk under några av filmens mer effektfyllda ögonblick, så levererar verkligen Fox en riktigt stark BD-transfer på denna utgåva. Färgerna är överlag välbalanserade, svärtan klockren och detaljrikedomen är ruskigt imponerande på sina håll.

Bilden har formatet 2.40:1

Ljudet:
Det är här som The Wolverine får skina på allvar. Ett mustigt DTS-HD Master Audio 7.1-spår som inte ber om ursäkt, utan vräker på med kraft och läskig precision i de många imponerande surroundmomenten som förekommer under filmens gång. Dialogerna är kristallklara i alla lägen och musiken är både bombastisk och ljuvligt välbalanserad.

Extramaterialet:
Här finns ett relativt intressant kommentarspår med regissören James Mangold, två kortare featurettes (varav en kretsar kring kommande X-Men: Days Of Future Past) samt ett häftigt alternativt slut som borde ha inkluderats i den förlängda versionen istället för att bara finnas med som extramaterial.