This is Spinal Tap

Filmen:
När This is Spinal Tap släpptes på 80-talet var det många som ruskade på huvudet åt Rob Reiners stilbildande mokumentär. Den låg före sin tid och världen var inte riktigt redo för den typen av doku-humor. Men det hindrade inte filmen från att vara en smart, rolig och träffsäker drift med hårdrock där vi som tittare får följa med metalbandet Spinal Tap (the world's loudest heavy metal band!) under en av deras turnéer som är fylld till bredden av intriger, skandaler och galna upptåg.

Första gången jag såg den, så fattade jag heller knappt det roliga. Den kändes så torr och autentisk. För torr och för autentisk. Som att titta på en dokumentär på VH1 om Manowar, typ. Men vid andra titten gick det plötsligt upp för mig vilken briljant film det egentligen är. Man balanserar hela tiden på gränsen till att kännas som en parodi på allt som har med rockmusik att göra, men behåller ändå ena foten väl förankrad i det realistiska och dokumentärdoftande. Det är en underbar kombination mellan allvar och tramshumor som då man beställt in en replika av Stonehenge för ett scenframträdande och upptäcker att den lilla replikan bara är några decimeter hög.

Och man köper verkligen berättelsen. Det känns som att titta på ett riktigt band snarare än ett gäng med skådespelare som porträtterar diverse stereotyper från hårdrocksbranschen - och det är givetvis en styrka som förhöjer upplevelsen ytterligare några snäpp. Ingenting känns planerat i förväg. Allting känns så spontant och äkta att man efter en stund helt glömmer bort att det inte är någon riktig dokumentär man tittar på, utan en fiktiv mokumentär med skådespelare framför kameran. Michael McKean, Christopher Guest och Harry Shearer är alla tre fullkomligt magnifika i huvudrollerna. Det blir inte heller sämre av att deras musik som spelas under filmens gång är underbara parodier på dåtidens metaltrender

This is Spinal Tap är en film att må bra till. En film man skrattar ofta och mycket till, speciellt efter flera tittningar då man efter varje titt upptäcker någonting nytt att skratta åt. Jag har många favoritscener. Uppträdandet där Harry Shearer fastnar inuti sin puppa är en underbar scen och även inslagen med trummisarna som drabbas av någon förbannelse så fort de går med i Spinal Tap är fantastiska. Det är en film som trots sina 26 år på nacken känns lika fräsch nu som den gjorde då den kom. En odödlig klassiker.

Om det är något man kan klaga över med This is Spinal Tap, så är det främst att speltiden känns aningen snålt tilltagen, 1 timme och 23 minuter passerar alldeles för snabbt förbi och man hade utan större problem kunnat fylla upp filmen med en halvtimme till av tokigheter med de underbara hårdrockarna. Det känns så abrupt när slutet väl kommer.

Bilden:
Självklart ska man inte förvänta sig något referensmaterial av en film som redan vid premiären såg ganska sliten ut, högst medvetet dock, eftersom man filmat den på 16mm film och fulat till den lite för att få fram en charmig dokumentärkänsla. Men Blu-rayutgåvan av This is Spinal Tap ser ändå hyfsat bra ut, man har tvättat bort en del störande brus (även om det fortfarande förekommer en hel del) och bättrat på skärpan lite grann jämfört med de gamla utgåvorna. Det märks i findetaljerna kring instrument, kläder och karaktärers ansikten där detaljer som man tidigare gått miste om träder fram i helt nytt ljus. Färgerna är ganska anonyma och svärtan bara skaplig, men överlag är det en helt okej bildtransfer som det bjuds på.

Ljudet:
Det är här som man verkligen briljerar - och gör skäl för namnet på utgåvan "Up to 11 Edition" (som syftar på förstärkaren som bandet använder sig av där man kan skruva upp ljudet till 11 och inte bara till 10 som annars är standard). Det är bara att skruva upp volymen rejält och njuta av DTS-HD Master Audio 5.1-spåret som under spelningarna skapar en kraftfull och mastig ljudmatta i rummet. Surrounden utnyttjas på ett lysande sätt där gitarrspel och smattrande trummor studsar runt i högtalarna samtidigt som subwoofern brummar på som rena åskvädret. Det är som att sitta på första parkett. Mitt i publikhavet. En fantastisk ljudmix som även fungerar bra i filmens lugnare stunder. Intervjuscenerna bjuder på ljuvlig uppfångad dialog och härligt subtila surroundeffekter som skapar ännu starkare närvarokänsla.

Extramaterialet:
Här bjuds på ett av de roligaste kommentarspåren som jag någonsin lyssnat på. Det är ett kommentarspår där skådespelarna fortfarande är inne i sina roller medan de pratar, vilket gör att det skämtas mycket och bjuds på roliga anekdoter från bandets spelningar genom tiderna. Tramsigt, men mest av alt riktigt, riktigt underhållande. Här finns också en hel del små featurettes där bland andra Rob Reiner som spelar filmens regissör Marty DiBergi pratar om sin karriär och hans arbete med Spinal Tap, det är också roligt att titta på, precis som merparten av de andra featurettesen som finns inkluderade här. Den som är sugen på bortklippta scener kan titta på såna, medan de som är sugna på musikvideos med bandet kan titta på såna. Här finns kort sagt det mesta man kan önska sig av en This is Spinal Tap-utgåva.

Ett riktigt bra utbud av extramaterial!