Thunderbolts*

Avengers är borta. Otillgängliga. Saknade. Detta gäller filmpubliken lika mycket som karaktärerna som befolkar Marvels filmuniversum. Julia Louis-Dreyfus nedriga CIA-direktör Valentina har tagit över Avengers-tornet i New York och använder utbrända föredettingar för att rensa upp hennes otaliga experiment efter att USA:s kongress försöker sätta dit henne. En av dessa "städare" är Yelena (Florence Pugh) som efter syrrans död inte riktigt har hittat tillbaka sig själv. Tillsammans med ett gäng andra udda C-listade antihjältar, som en misslyckad Captain America-kandidat och hennes pinsamma sovjetiska supersoldat till pappa, hittar hon dock något värt att kämpa för när Valentinas mörkaste hemlighet bubblar upp till ytan.

Sedan Endgame har saker och ting inte riktigt riktigt rört på sig - narrativt sett. Vi har fått introduktion efter introduktion av nya potentiella hjältar som kunde ta över manteln, men ingenting har riktigt fastnat i filmpublikens medvetande och en del fans har checkat ut från denna filmserie. Thunderbolts är däremot tänkt att vara en brygga till nästa Marvel-era och på flera plan lyckas Marvels svar på Suicide Squad faktiskt engagera. Underhålla. Detta tack vare ett något smartare manus än vanligt som fokuserar mer på gråzoner än svulstig action, även om det såklart finns en del av den varan mot slutet.

Thunderbolts* är nämligen genomtänkt när det kommer till antagonisten. Filmens skurk är lika lätt att sympatisera med som man räds honom och som står i centrum för filmens huvudsakliga konflikt. Men filmens verkliga antagonist är, intressant nog, psykisk ohälsa. Flera av karaktärerna är djupt deprimerade och mycket skrattas bort på ytan, men inombords sitter dessa serietidningsfigurer på mycket smärta. Alla karaktärer lyckas dessvärre inte vara fullt så tredimensionella, men jag gillar verkligen dynamiken bland dessa omaka antihjältar. Florence Pugh är i synnerhet strålande som den djupt olyckliga Änkan i en redan stabil skådisuppsättning.

Filmen behandlar den där ändlösa tomheten som uppstår efter årtal och psykologisk påfrestning och som tar skräckinjagande effekt när det manifesteras i fysisk form. Det är ett uppfriskande koncept som räddar Thunderbolts från att vara typisk Marvel-mellanmjölk. Oftast är sparkar och slag lösningen på många problem i Marvel-filmer, men i denna film kräver det mer än bara fysiskt våld för att angripa det verkliga problemet: depressionen.

Med det sagt är filmens logik något fladdrig, vilket tyvärr är ett förekommande inslag i dessa filmer. Jag kan också tycka att humorn inte alltid landar (den meth-påverkade kycklingen var nog roligast), särskilt inte när vuxna karaktärer ibland pratar som sarkastiska tonåringar. Vissa inslag känns något forcerade. Man lämnas också med en dålig eftersmak efter att filmmakarna gör sig av med en viss karaktär lika fort denne introduceras. Var inte den karaktärens smärtsamma historia verkligen inte värd att berättas? Det kändes som ett onödigt slöseri.

I sin helhet lyckades dock Thunderbolts överraska mig. Visserligen får man göra sin hemläxa för att exempelvis förstå vem Walker är, men det är en driven film som inte innehåller en tråkig sekund och som tacklar lite mer tänkvärda teman än den genomsnittliga Marvel-rullen. Bara twisten mot filmens slut (det finns två eftertextscener) är mer intressant än de senaste årens Marvel-upplevelser. Thunderbolts* (ja, det finns en poäng med denna asterisk) är med andra ord den comeback-smocka som denna filmserie behövde för att väcka liv och intresse för kommande Avengers-filmer. Thunderbolts får svensk premiär den 30 april.