Så är det dags för del två i vår artikelserie över tidernas mest överskattade spel. Spel alla tycks älska och som når otroliga framgångar, men inte alls är så bra som folk tycks ha fått för sig. Inte ens nära. Har du missat del ett hittar du den här: Tidernas mest överskattade spel - del 1
Plattform: PC/Playstation 3/Xbox 360
Utvecklare: DICE
Utgivare: EA
Premiär: 13 november, 2008
Vi trodde benhårt på kuriren Faith och älskade den nästan löjligt snygga grafiken. Men trots Faith osvikliga förmåga att lura sina fiender genom dödsföraktande språng, blev det ett otäckt magplask från hög höjd för själva äventyret. Mirror's Edge var så kallat "trial and error" i sin värsta form där man fick prova och göra om, prova och göra om under ett helt äventyr. Spelkontrollen var heller inte bra nog för spelet och ofta missades perfekta hopp eller försök att greppa kanter med bara någon millimeter, vilket osvikligen straffades med en ond bråd död.
Vi gillar unika spel och fräscha spelidéer. Men Mirror's Edge lyckades aldrig backa upp sitt vackra yttre med lika bra innehåll. Och efter varje avklarad bana berättades sedan storyn genom strykfuka mellansekvenser. Vi kunde aldrig riktigt bry oss om Faith som aldrig blev så cool som hon kunde ha blivit och det frustrerande storebrorssamhälle hon levde i, visade sig tyvärr vara precis lika frustrerande att spela i och i ärlighetens namn var det inte alls så kul som de flesta av oss hade hoppats på förhand.
9. Wii Sports
Plattform: Wii
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo
Premiär: 2 december, 2006
Det är bara att inse att Wii Sports sannolikt är ett av tidernas mest älskade spel. Hade Nintendo packat Wii med en Mario-titel hade det förmodligen aldrig blivit den succé det blev. Nu ville alla spel. Golf och tennis i vardagsrummet liksom. Nintendo blev rika som troll och lyckades göra rörelsekänslighet till något alla var tvungna att skaffa, och Wii blev en av de största framgångarna i spelhistorien. Något som till väldigt stor del alltså beror på just Wii Sports, och än idag hör man folk som ska köpa sig en Wii för att kunna bowla lite.
Men är det förtjänt av det? Icke. Wii Sports är en mager samling om fem idrotter som inte alls är speciellt välgjorda. Baseballen är totalt menlös och består egentligen bara av finesslöst viftande. I boxningen blir man oslagbar bara genom att hålla i sladden mellan Wii-fjärr och nunchuck och bara skaka på handen lite med boxaren på skärmen vräker ur sig slag. I golfen står alla stilla och verkligen försöker putta, som om det funnits någon precision att tala om när det i själva verket bara är att vifta till. Men värst är ändå tennisen där folk står och slår i luften och försöker smasha, skruva och annat. Vilket inte går, för Wii Sports registerar bara att du slår och dina försök till finess och välplacerade bollar räknas inte. Så är det bowlingen som faktiskt fungerar hjälpligt, men att Wii Sports är tidernas mest sålda spel och ensamt har gjort Wii till en braksuccé är bara så oförtjänt. För bra är det sannerligen inte.
8. Prototype
Plattform: PC/Playstation 3/Xbox 360
Utvecklare: Radical Entertainment
Utgivare: Activision
Premiär: 12 juni, 2009
Med knappt mediokra titlarna Scarface, The Simpsons: Hit and Run och The Hulk i bagaget ville Radical Entertainment hålla sin CV stilren och pruttade ut sig ännu en halvdan titel i och med slätstrukna sandlådespelet Prototype. PR-arbetet innan spelet släpptes var dock riktigt skickligt genomfört och en näthype utan dess like spred sig lika snabbt som monsterviruset i spelets New York-tolkning. En kraftigt tillspetsad bana, en av spelets få riktigt bra, visades upp för pressen en tid innan release och våra förhoppningar steg ordentligt. Men när det färdiga actionspelet väl anlände var besvikelsen ett faktum. Ett fucked-up faktum.
Spelet var ingen katastrof men led av flera problem som sänkte underhållningsvärdet rejält. Uppdragen var riktigt enformiga och gick ofta bara ut på att ta sig från en plats till en annan. Grafiken var långt ifrån någon höjdare och hela tiden hade vi Grand Theft Auto IV och senare Infamous i bakhuvudet. Storyn var rent ut sagt aptrist och att använda minnesförlust som grunden för en story kan vara det mest förutsägbara som finns. I en (nästan) unison röst från spelare och spelpress världen över sprutades lovord över Alex Mercers äventyr i Prototype, men vi var alltså långtifrån lika övertygade.
7. Ice Climber
Plattform: NES
Utvecklare: Nintendo
Utgivare: Nintendo
Premiär: 1 september, 1986
Minnet är inte pålitligt. Precis som den där tatuterade snubben i Memento så pricksäkert orerade om. I polisförhör ändras färger på bilar och formen på rum. Minnet är bara en tolkning av något, inte en dokumentering av det. Många av oss minns Ice Climber till NES som något speciellt och enormt underhållande. Vad vi minns är nog något annat, kanske känslan av att få hem sitt NES för första gången och testa det bundlade spelet. Att få spela tillsammans med en kompis. Men hur såg egentligen själva spelet ut?
Tittar man på Ice Climber idag är bristerna tydliga, även jämfört med spel från samma tidsperiod. Att hacka isblock tre, fyra gånger bara för att ta sig upp en av flera nivåer var en långtråkig grundidé. Man ramlade dessutom regelbundet ner flera våningar och fick börja om igen, och om ens medspelare ramlade av fick han eller hon vänta tills nästa omgång. Spelkontrollen var frustrerande grötig och framförallt hoppandet var en trög plåga, särskilt då vi nyss hade spelat det mästerliga Super Mario Bros till samma konsol. När banorna blev svårare och vi var tvungna att göra precisionshopp till små avsatser och rörliga plattformar blev detta till ett enerverande problem. För att inte tala om de äckliga röda fåglarna som ständigt hindrade vår framfart... Nej, det är nog dags att avliva myten om att Ice Climber var ett bra spel. Minnet kan ändras och förvridas, och är irrelevant om du har alla fakta.
6. Singstar
Plattform: Playstation 2/Playstation 3
Utvecklare: Sony
Utgivare: Sony
Premiär: 21 maj, 2004
Med viss konkurrens av Guitar Hero och några spel till Nintendo Wii är Singstar ett nutidsfenomen som slagit enormt stort. Folk som aldrig plockat upp en handkontroll förr har tvingats lära sig det (åtminstone för att välja låtar) i Sonys karaoke-svit och till många sömnstörda grannars förtret har oräkneliga Singstar-kvällar anordnats världen över. Alla köper det, alla tycks älska det. Snart finns fler utgåvor av spelet än sandkorn i Sahara. Men Singstar rider på en våg, att det är roligt med allsång. Singstar kan jämföras med en kortlek. Kortleken i sig är inte genial, det är idéerna och gemenskapen som utvecklats från den som är det.
Singstar känns helt enkelt inte som ett spel. Här finns ingen början eller slut, ingen form av story eller inramning, utan bara en steril lista av låtar. Nu menar vi inte att man behöver göra en episk saga om ont eller gott i ett musikspel, men se på hur Guitar Hero och Rock Band tar sig själva i alla fall lite på allvar och ger oss en känsla av sammanhang och gemenskap. Tekniken i hur våra stämmor fångas upp är väldigt bristfällig, timingen är skev, och vi måste ofta hålla ut noter längre än vad som känns naturligt för att få tillräckligt bra poäng. Lägg till detta flimriga videos i bakgrunden, tveksamma låtval genom alla titlar och att exempelvis Rock Band gör allt detta (och mer därtill) bättre och du har ett slarvigt spel. Slutsatsen är följande. Det är roligt att sjunga. Men det behöver man inte ett Singstar för att göra.
Har du missat del ett hittar du den här: Tidernas mest överskattade spel - del 1