Tidernas trevligaste treor (2)

Uncharted 3: Drake's Deception
Många skulle ju såklart argumentera för att Uncharted 2: Among Thieves var och är spelet som utmärker sig mest i Naughty Dogs älskade popcorn-saga. Det var då det största klivet från en semiblek Tomb Raider-kopia till PS3-erans mest imponerande titel rent tekniskt togs och det var helt klart då som Nate Drakes status som galjonsfigur för Sony cementerades. Det råder för min del ingen tvekan om att Uncharted 3 var det bättre spelet dock, och det bästa i serien. Ökenportionen var i sig själv en så pass trevlig höjdpunkt att den på egen hand gör Drake's Deception till ett av Sonys mest minnesvärda actionspel.

The Witcher 3: Wild Hunt
Om du frågar den samlade Gamereactor-redaktionen vilket som är tidernas bästa actionorienterade rollspel finns det goda chanser att en avgörande majoritet svarar Witcher 3, och av god anledning - eftersom CD Projekts ultraambitiösa fantasyfest fortfarande slungar in oss om spelare i en värld dränkt av mystik, magi, karaktär, personlighet och fantastisk mytologi.

Far Cry 3
Idag känns det som om Ubisofts väldigt utstakade, välkända och välanvända formel för open world-spel gjort sitt. Det blev mer än lovligt enformigt att låsa upp nya radiotorn och därmed avancera in i världen men om vi backar bandet 13 år, kändes receptet på Far Cry 3 inte bra fräscht utan även balanserat, smart strukturerat och expansivt. Blandningen mellan den öppna söderhavsvärldens förtjusande natur, det rika djurlivet, känslan av frihet/möjlighet i kontrast till den psykotiske skurken Vaas utgjorde grundstommen för ett fenomenalt actionspel.

Quake III Arena
Att idag tänka sig att Quake III utvecklades av endast nio (!) personer, lite som ett sidoprojekt för veteranerna bakom Doom och Wolfenstein 3D - Är i det närmaste overkligt. För det var ett så väldigt bra spel, som Id Software med John Carmack i spetsen rullade ut i december 1999. Id hade valt att fokusera enbart på multiplayeraspekten från de tidigare två spelen och tvättat bort såväl de Lovecraftianska elementen som Strogg-futurismen från tvåan och ersatt rubbet med något egen sett till designmanéret, som ändå kändes lagom mycket "Quake" från första stund. Inte nog med att Arenan erbjöd den enskilt bästa spelupplevelsen som Id Software någonsin byggt, det står sig som den främsta arena-shootern som någonsin gjorts - om du frågar mig.

Metal Gear Solid 3: Snake Eater
Att spola tillbaka bandet, hoppa bakåt i tiden till Kalla krigets djungelpräglade secret ops-fasor med allt van genmanipulering och aggressiv geopolitik heter vad i avseendet Snake Eater supersmart. För det fanns ju som vi alla vet gott av oss som ogillade Struts-upplägget med en måsskitsnubblade Raven ur Sons of Liberty och för oss alla, var den 70-talstäta ormdjungeln i Snake Eater precis/exakt vad vi behövde. Bossmötet med The End, slutstriden med morsan och allt där i mellan står sig som något av det bästa som gjorts i spelväg - alla kategorier.

Burnout 3: Takedown
Kablaaam! Att mosa in sin noname-sportkärra (lackad i pippigul metallic) in i en mötande långtradare var såklart förödande för slutresultatet i själva racingtävlingen men ibland gick det bara inte värja sig från att göra det, gång-på-gång, eftersom förstörelsen (i slow motion, såklart) var så vacker och så omfattande i denna fantastiska trea. Såhär 21 långa år (!) senare och med ett tidsbaserat facit i fast dubbelhandsgrepp är det enkelt att se varför Takedown blev en så pass stor succé som det blev. Fantastisk arkadracing.

Tekken 3
Jag vill så himla gärna älska moderna Tekken-versioner såsom sjuan och den senaste upplagan; Tekken 8. Men det går inte. Jag kan inte, trots att jag verkligen försökt. För mig har Tekken åldrats utan egentligt värdighet och precis som i fallet med Street Fighter anser jag att Namco (i det här fallet) gått åt fel håll med allt från den övergripande estetiken som det evinnerligt tjatiga massfokuset på konstant aggression och kronisk press framåt, på attack. Jag föredrar gamla skolans fighting och då är det Tekken 5 och primärt Tekken 3 som jag syftar på. Det var i det sistnämnda som Namcos samtliga beståndsdelar för Heihachis vildsinta familjehämnd hamnade på helt rätt plats vid helt rätt tidpunkt vilket gjorde detta till en odödlig slagsmålsklassiker.

Här hittar du den första delen av denna artikel.