Timecrimes

Tidsresor, ständigt dessa tidsresor. Filmhistorien hade onekligen varit lite tråkigare utan dem. Ingen Donnie Darko, ingen Tillbaka till framtiden. Den spanska sci fi-thrillern Timecrimes har målats ut som ett av de främsta verken inom tidsparadoxer. Den handlar om en lite äldre man (med det menar jag att han inte är 20 år och snygg) som en helt vanlig dag blir vittne till ett brott vilket leder till att han själv blir jagad av en galen man med rosa bandage för ansiktet. Jakten leder honom till ett ställe där han inte har varit innan och han söker tillflykt i en kapsel. Som visar sig vara en tidskapsel av något slag. Och vips så är han flyttad i tiden några timmar.

Jag har funderat på det där och ska man bli flyttad i tiden så ska man definitivt bli det typ 300 år. Eller till dinosauriernas tid. Man ska se till (nåja) att inte bli bara några timmar hit och dit. För då kommer man till det delikata problemet att man riskerar att träffa sig själv eftersom en "kopia" av en själv lever och springer runt. Precis det råkar den spanske mannen ut för, mångfalt. Han loopar sig själv gång på gång och måste slåss om rätten till existens mot sig själv och sina egna jag. För han måste ju se till att undanröja alla sina "kopior" så att originalet kan komma hem till sin fru. Om det nu finns något original. Komplicerat? Ja, en aning. Det är märkliga paradoxer det blir när man leker med ämnet.

Är filmen något bra då? Jovars. Den har en lite annorlunda ton då det är en inhemsk spansk produktion och inte en stor Hollywood-film. Den har liksom inga beröringspunkter med Source Code. Den har sina absurda stunder och leker med konceptet på ett roligt sätt. Och så får man höra Blondie i soundtracket om och om igen. Däremot så tycker jag inte att skådespelet är tillräckligt vasst och jag hade också föredragit att kanske få reda på mer information om vetenskapsmannen som ligger bakom tidsförflyttandet, det blir lite avhugget här och var. Timecrimes är inget jag skulle rekommendera så vida man inte är väldigt frälst i ämnet.