Tjuren Ferdinand

Filmen:
Antingen slåss man med heder ute på arenan eller så skickas man direkt till slakteriet; så ser den grymma verkligheten ut för ett gäng ranchtjurar som drömmer om att besegra matadoren som väljer ut dem, men för lille Ferdinand som hellre njuter av doften från blomsterängarna än stångas med de andra tjurarna. Men efter att ha upptäckt sanningen bakom den "ädla" fäktningssporten bestämmer sig han för att fly med hjälp av bland annat den blåa igelkotten Quatro som rullar sig fram som en boll - en liten vinkning till Segas fartförtjuste maskot - och den genmanipulerade tjuren Machina (som hör till en av filmens komiska höjdpunkter).

Munro Leafs klassiska barnbok, som totalförbjöds av rötägg som Hitler och Franco, har alltså blivit långfilm och eftersom vi redan är så bekanta med historien som framförallt Disney har förevigat med sin utmärkta kortfilm har Ice Age-studion Blue Sky gett historien en lite mer modern spinn och lagt till nya lager i historien - på både gott och ont. Jag gillar exempelvis att tjurfäktningens mörka och kontroversiella natur finns mer närvarande utan att svinga pekpinnar och John Cena gör riktigt bra ifrån sig som titelfiguren, som här gör mer än att passivt sniffa på blommorna och lyckas ge både tjuren både styrka och värme.

Å andra sidan känns det som att filmmakarna mest fyller ut tiden med onödigt många djurkaraktärer och "festliga" sekvenser med lite väl mycket barnfilmsstuk för att rättfärdiga långfilmsformatet. Scenen där tjurarna exempelvis utmanar några snobbiga tyska hästar på en dance-off och break-dansar till Nick Jonas-sånger (som inkluderar dabs och hela köret) är rätt fruktansvärd och filmen hade klarat sig bra utan denna larviga avvikelse. Geten som spelas av SNL-veteranen Kate McKinnon kan lätt gå en på nerverna och även när det vankas spektakulära jaktscener, där ranchgubbarna jagar rätt på sin olydiga boskap med hoverboards, känns det hela mest onödigt långdraget. Vi har sett julklassikerna många gånger nu, vi vet var det hela kommer att sluta.

Den fina slutscenen, där Ferdinand till slut möter matadoren El Primero, är dock värd den långa väntetiden och lyfter filmen något oerhört med sitt eleganta bildspråk och enastående filmmusik. Det är i slutet som filmen verkligen blommar upp och filmskaparnas inspiration märks verkligen av i uppbyggnaden till fäktningen; matadoren vakar över målningarna av sina matadorförfäder, på samma sätt som Ferdinand upptäcker en vägg fylld av horntroféer tidigare i filmen, medan Ferdinand knuffas motvilligt in i en överväldigande stor publik som vill inget annat än att se Ferdinand stupa. När matadoren sedan är redo att sätta nådastöten och Ferdinand väljer att stå fast vid sin passiva filosofi är jag plötsligt riktigt fängslad och de intensiva blickarna som utbyts mellan det de frustrerade parterna säger mer tusen ord i en vackert utförd sekvens som nästan helt saknar dialog. Två olika världar möts i ett blodigt slag som inte behöver spilla blod för att få fram sitt fridfulla budskap och korkeken som Ferdinand drömmer sig bort till och energin från korkeken kanaliseras plötsligt till den vidöppna, tysta arenan i en svindlande vacker final.

I slutändan har vi att göra med en rätt ojämn historia om den fredliga tjuren, men hjärtat är så påtagligt i denna filmversion att det kanske inte gör så mycket om filmen saknar lite mer kött på tjurbenen. För att vara en hårt familjeanpassad långfilm som proppas med obligatoriska poplåtar och skrämmande många djurkaraktärer, har Ferdinands vänliga själ och Leafs fredliga filosofi bevarats på ett fint vis och är en karaktär som är väldigt lätt att tycka om. Mot slutet känns det som att den spanska solen smekt ens ansikte, likt Ferdinand när han äntligen tycks ha hittat sin plats i livet, och är en mysig känsla som kvarstår ett bra tag efter sluttexterna.

Bilden:
Förutom att filmen ser sådär oemotståndligt somrigt och blomstrigt ut, är filmen också bländande skarp och färgstark, där blomfältet med Ferdinands älskade korkek och den soliga tjurfäktningsarenan hör till de mest spektakulära vyerna. Allt från färggranna banderillas till knapriga grönsaker ser sprött ut, Ferdinands svärta stryker varmt om ögat och karaktärernas vilda animationer har också ett härligt följsamt flyt.

Filmen har bildformatet 2:40.1

Ljudet:
Banderiljärerna blir arga, pikadorerna blir ännu argare och matadoren blir argast av alla i detta frustande fina DTS MA HD-spår som ger djup till allt från tysta metodiska scener till kraftiga tjurstångarscener och trafikerande flyktförsök. En obligatorisk komedipremiss där en smygande Ferdinand fastnar i en porslinsbutik (såklart) förstärks exempelvis av det ömtåliga klirret från de darrande tallrikarna och dialogerna i alla dess former är härligt tydliga och klara.

Extramaterialet:
Nu kan du lära dig att dansa som Ferdinand (!) och smycka din egen trädgård med småroliga bonus-inslag som Learning to Dance with Ferdinand och Ferdinand's Do It Yourself Flower Garden, i en svensk Bluray-utgåva som är proppad med trevligt extramaterial. Det finns även gott om översiktsinslag av filmens karaktärer, typiska "hur filmen gjordes"-dokumentärer och ett par Nick Jonas-videor för dig som bara vill ta det lugnt och lukta på bonusblommorna...