TMNT

Om det inte vore för en viss Transformers-film så hade de italienskättade ninjamutanterna som regerade under 80-talet varit årets stora nostalgisnackis. Men alla fans, inklusive jag själv, som växt upp med tidningarna, serien och spelfilmerna vet bättre än att bry sig om rådande retrohierarki. För i ärlighetens namn var en splitterny animerad Turtles-film mer än vad någon hade vågat hoppas på. Jag blev i alla fall rejält överraskad när den utannonserades, nästan så att jag krängde fram och tog på mig min gamla Leonardo-tröja som jag brukade ha på mig på gympalektionerna på mellanstadiet.

Men allt är inte frid och fröjd i New Yorks kloaker. Det är ett splittrat brödraskap som vi möter där alla har gått sin egen väg och hjältetakterna är preskriberade. Leonardo är i Sydamerika för att lära sig bli en bättre ledare. Raphael leker superhjälte iförd en plåtdräkt. Donatello jobbar med telefonsupport på en IT-firma och Michelangelo jobbar som underhållningsköldpadda på barnkalas. Saker och ting ändras dock drastiskt när uråldriga monster invaderar staden och jordens framtid hotas.

Dags att sammankalla brödrarskapet alltså. Och nu lät det väldigt mycket Tolkien, jag vet. Men titta på inledningen i filmen där monstrena presenteras på slagfältet, tankarna går definitivt till första Sagan om Ringen-filmen och Saurons bärsärkagång. Måste ha varit en medveten passning. Eller så är jag paranoid.

Om vi ska göra det enkelt för oss så ser minuskontot ut så här: Den klassiska ärkefienden Shredder borde ha inkluderats på något sätt, Donatello syns alldeles för lite, monsterupplägget känns inget vidare och den kännetecknande humorn saknas. Sedan tycker jag personligen att den kunde varit lite mer brutal. Vi som växte upp med Turtles och numera blivit blodlystna Hostel-indoktrinerade varelser hade gärna sett en lite mer vuxen framtoning på filmen. Samtidigt förstår jag filmbolaget som ju även har i uppdrag att locka nya yngre tittare och då finns det inte utrymme för några åldersgränser. En kompromiss alltså, och kompromisser lämnar sällan alla parter lika nöjda.

Pluskontot ser ut något i stil med detta: Riktigt tjusig animation och design där kronan på verket är en megaläcker uppgörelse på ett regnblankt hustak. Överlag bra röstskådespel från de amerikanska skådisarna (spöstraff på er som väljer den svenska dubbningen på DVD-utgåvan) och helt okej tempo och balans i dramaturgin. Ska man sedan väga samman alla minus och plus så hamnar omdömet någonstans mellan ett euforiskt cowabunga och besviket nostalgihaveri. Ungefär som väntat med andra ord.

Det är nu jag egentligen borde skriva några ord om extramaterialet men tyvärr innehåller den inget så det slipper jag skriva om. Utgåvan innehåller ingen bild eller något ljud heller så jag slipper det också. Nej, skämtar. Jag har känt mig på så märkligt humör ända sedan jag plockade fram min Leonardo-tröja och upptäckte hur liten den var, ser ut som en tvättkrympt hamster har haft den. Men bilden är riktigt fin, detaljrik och bra kontraster. Har själv inte många animerade filmer med bättre bildkvalitet. Ljudet, 5.1 Dolby, är också riktigt bra och alla kanalerna får vad de tål i actionsekvenserna.