Together

Body horror-genren har en förmåga att roa mig som få andra filmtyper har och det underströks sådär supertydligt (med Penol 7000) med fjolårssuccén The Substance (Demi Moore). Jag älskade den. Har sett den tre gånger vid det här laget och skrattar lika gott varje gång åt det absurda som den filmen porträtterar. Together hamnar i samma fack men lyckas även blanda in en rätt ordinär släng av romantisk komedi, vilket är en genremix som debutregissören Michael Shanks lyckas väl med.

Tim och Millie flyr stan när filmen börjar. Deras hippa avskedsparty innefattar New York-skadat innefolk som anser att de sabbar sina liv genom att köpa hus på landsbygden men efter att Tims föräldrar dött, behöver de en nystart - komma från trängseln, stressen och storstadspulsen. Väl ute på vischan har de båda vissa svårigheter med att anpassa sig och efter att ha trillat ned i ett mystiskt hål där de tvingas övernatta, börjar massor av riktigt flummiga saker ske i deras semi-kaotiska liv.

En prunkande lugn och icke-hotfull vardag blir till rena rama mardrömmen när Tim och Millies kroppar börjar vilja mötas, oavsett situation. De vill morpha ihop sig med varandra, för att bli en, och det är här som själva grundidén landar väl, i den gamla grekiska filosofen Platons teori om hur vi alla i grunden delar celler med en annan människa (av åtta miljarder) och när vi väl lyckas hitta denna "själsfrände" bör återvända till att dela på en kropp, ett hjärta och en hjärna - Något som manifesterar sig i gott om slaskiga scener innefattande tigersågar, skrik, blod och brutna benpipor.

Together är rolig. Flera gånger under filmens gång skrattade jag rakt ut precis som jag gjorde under The Substance och utöver det bisarra i själva body horror-portionen fungerar relationskomiken och romantiken mellan Tim och Millie, också. Mycket tack vare ett vältrimmat manus utan genrens mest trötta troper och mycket tack vare Dave Franco och Alison Brie som är gifta på riktigt, och därmed har en sällsynt tight och naturlig kemi. Brie tenderar att kännas en smula ensidig i sina gestaltningar enligt mig (generellt) även om hennes närvaro alltid är stark och hennes leveranser trovärdiga. Franco å andra sidan blir ofta platt och hans känslor förmedlas nästan alltid av samma typ av utlopp för irritation men här fungerar de båda som sagt väldigt väl och på det viset som de förändras av förbannelsen i sig, och mot varandra - är aldrig så genretypiskt och förutsägbart som det brukar vara.

The Substance förblir den bättre filmen inom body horror-genren från de senaste åren men Together är sevärd och stundtals fängslande originell och slutet är hysteriskt roligt, på alla tänkbara sätt och vis.