Hon var 90-talets mest skimrande spelstjärna och damen som stal uppmärksamheten från allt vad feta rörmokare, pungråttor och blå igelkottar hette. Nu är hon tillbaka på vita duken. Tomb Raider: The Cradle of Life är trots den något taffliga undertiteln en bättre och mer genomarbetad film än föregångaren.
Putläppen Angelina Jolie har återigen snörat på sig khakishortsen och bakom kameran hittar vi denna gången Jan De Bont som tidigare regisserat Speed, The Haunting och Twister. Lara ställs denna gång mot den vilt skrockande, genomonde forskaren tillika nobelpristagaren Jonathan Reiss, en överförmögen galning med planer på att framställa det ultimata biologiska vapnet. För att göra detta behöver han till att börja med en glob innehållande en uråldig karta begravd i havets djup strax utanför Greklands kust. Kartan sägs visa vägen till livets vagga där Pandoras mytomspunna ask lär finnas. Denna sägs innehålla hela världens allra värsta sjukdomar vilka Reiss nu planerar att sprida för att sedan kunna sälja sitt eget motgift. Till ett hutlöst överpris. Laras roll blir givetvis att först hitta denna glob innan någon annan gör det samt att med alla tänkbara medel förhindra Reiss från att lägga sina långa fingrar på Pandoras låda.
Till skillnad från sist är historien i The Cradle of Life snyggare berättad. Grekisk mytologi blandas med det överhängande hotet för kemiska och biologiska stridsmedel. Detta utan att på något sätt få filmen att kännas som något annat än vad den egentligen är, en fiktiv, actionproppad berg och dalbanematiné baserad på en av tidernas mest populära spelhjältinnor.
Från och med att Lara i filmens början slår en vithaj på snoken för att sedan lifta med denne upp till vattenytan efter att ha lämnats att dö i en undervattensruin känns Cradle of Life roligare, mindre allvarlig och framförallt mer rättvis mot de spelförlagor som filmen och karaktärerna baserats på. De Bont lyckas ganska bra med framförallt det sätt han väljer att presentera och sedan utveckla Lara som karaktär. Hon är aningen snobbigare och mer extravagant i den här filmen vilket rimmar bra gentemot Cores spelfigur. Hon är dock även mer mänsklig på ett välkommet sätt och även om Jolie knappast gör en av hennes starkaste rolltolkningar fungerar Lara som karaktär betydligt bättre i den här filmen än i den smått pinsamma föregångaren. Något annat som också bidrar till att Cradle of Life känns som en mer genomarbetad och lyckad film är det faktum att historien nu innehåller en ganska färgstark skurk spelad av Ciarán Hinds.
Filmens svaga sidor är, trots en bättre story och jämnare regi, dessvärre ganska många. Dialogen är oftast väldigt sparsamt skriven, ofta proppad med övertydligheter och ibland riktigt fånig. Jag har också svårt att gilla karaktären som Gerald Butler spelar, Laras före detta kärlekspartner och den tillika stenhårda superagenten Terry Sheridan.