För många av oss var Toy Story 3 ett perfekt avslut, och när sen en fjärde film tillkännagavs flera år senare kändes det i all ärlighet en smula ovärdigt. Visst, den fjärde filmen var knappast dålig och skildringen av leksakernas liv efter Andy bjöd på en del skratt och intressanta situationer. Men de där otroligt emotionella höjderna från tidigare äventyr, det kom man aldrig ens i närheten av. Toy Story 4 var en film som existerade, men knappast mycket mer än så.
Så när vi nu står här igen, med ännu en film om Buzz, Woody och alla de andra så uppstår exakt samma fråga igen. Är detta verkligen nödvändigt, vad mer finns här att tillföra?
Men för att gå rakt på sak. Toy Story 5 är tacksamt nog en riktigt mysig och underhållande film som är fylld av de teman, filosofiska funderingar och charmiga nya karaktärer som man förväntar sig av serien. Nej, den når inte upp till samma nivå som de tre första, och hur mycket uppskattning du faktiskt kommer att få ut av Toy Story 5 hänger också lite på dina förväntningar. Men inte minst också hur hård man håller fast vid originaltrilogin.
För i all ärlighet, om Toy Story-filmerna lärt oss något genom åren så är det väl ändå vikten av att acceptera förändringar och våga gå vidare? Seriens största styrka är just detta, att maskera ganska vuxna ämnen som lek och skoj. Livet är föränderligt och att släppa taget om saker,
Toy Story 5 är inget undantag och återigen handlar det om hur vardagen förändras för leksakerna, och hur oundvikligt det i slutändan faktiskt är. Varken Woody eller Buzz är i fokus här, även om de så klart är en del av berättelsen. Nej, här är det Jessie som står i centrum och hur hon långsamt glider ifrån Bonnie, som sakta blir äldre och finner nya intressen. Detta i sin tur väcker gamla trauman till liv, och påminner Jessie om hur hon övergavs av Emily i ett av de mest hjärtskärande ögonblicken i Toy Story 2.
Inget nytt under solen kan tyckas, detta är ju trots allt teman som Toy Story tidigare har utforskat med stor framgång. Men tack vare det skiftade fokuset till Bonnie och Jessie så finns här ändå viss fräschör. Här finns även gott om tydliga paralleller till Insidan Ut och dess uppföljare, där Bonnie själv likt Riley själv kämpar med att växa upp och finna sin plats i världen.
Precis som Rileys känslor hjälpte henne att mogna i Insidan ut ger sig Bonnies leksaker ut på ett äventyr för att hjälpa henne genom en svår period, samtidigt som de själva brottas med sina egna problem. Resultatet är både varmt, fint och väldigt känslosamt.
Filmens antagligen största behållning är dock dess tema kring teknikprylar och hur de hotar traditionell lek, där "skurken" i Toy Story fem är surfplattan Lilypad. Filmen undviker visserligen de mer absurda följdfrågorna - om en surfplatta kan vara levande, gäller det då även telefoner, datorer och spelkonsoler? - men lyckas samtidigt fånga kärnan i problemet. Det är inte tekniken i sig som är farlig, utan hur den påverkar våra relationer till andra människor och ibland försämrar vår förmåga att kommunicera.
Allt är så klart inte guld och gröna skogar. För även om Toy Story 5 är ett väldigt välpaketerat stycke underhållning, som tacksamt nog fungerar klart bättre än den föregående filmen, så finns här en del märkliga skavanker. Bland annat upplevde jag Woody som en aning överflödig i filmen, nästan som att han skrevs in i manus långt senare under produktionen.
Det kändes även som att en del av de mer emotionella scenerna stressades igenom en smula och filmen hade helt klart vunnit på att ta sig mer tid och andas, inte ha så förbaskat bråttom.
Men på det hela taget är det relativt små invändningar. För när det kommer till kritan är det svårt att inte charmas av leksakerna ännu en gång. Nej, filmen är inte lika smart som Toy Story 2, eller lika känslosam som Toy Story 3. Men den är också väldigt långt ifrån något misslyckande och Pixar lyckas berätta en förvånansvärt relevant historia som är fylld av viktiga budskap som både berör och underhåller, oavsett om du är fem eller femtio.
