Transformers: Age of Extinction

Filmen:
Två timmar och fyrtiofem minuter är väldigt lång tid. Så pass lång tid att en genomsnittlig svensk-finsk spelredaktör hinner sätta i sig inte mindre än tvåhundratjugotre stycken lakritspipor under de hundrasextiofem minuterna som går från första till sista sekunden av de två timmar och fyrtiofem minuterna. Det blir extra lång tid när dessa två timmar och fyrtiofem minuter dessutom till största delen består av tjatigt familjegräl mellan papperstunna karaktärer, generisk CGI-förstörelse och Michael Bays extremt tjatiga (och överanvända) kännetecken som regissör.

Transformers: Age of Extinction känns minst dubbelt så lång som den faktiskt är. Den tar liksom aldrig slut. Det bara fortsätter och fortsätter att malas på med ytterligare en uppmaning från Mark Wahlbergs karaktär om att hans dotter minsann är för ung för att ha ett förhållande, ytterligare övertydliga exempel som ska visa att Wahlbergs fattiga uppfinnare minsann är ett supersnille utan dess like och ännu några ilskna kommentarer om att dotterns coola äldre pojkvän bör passa sig noga för att klänga på henne. Sen exploderar det. Massor av gånger. Som om manusförfattaren skrivit manuset efter en mat-och-sovklocka med maten ersatt av "söligt familjetjafs" och sovbitarna med "fläskiga explosioner". Rent berättarmässigt är det här den svagaste filmen i filmserien, vilket kanske inte säger jättemycket.

Saker bara händer utan någon större förklaring. Regeringen samarbetar med utomjordisk Transformersjägare. Företag ägt av osedvanligt dryg Stanley Tucci i tjusiga designerglasögon tillverkar egna Transformers. Wahlberg och kompani + alla andra karaktärer av värde för handlingen sticker plötsligt till Kina och spenderar större delen av sista akten där utan andra skäl än att förlägga delar av filmen på plats i Kina för att kunna casha in extra slantar från den kinesiska marknaden.

Sen kommer Dinobots plötsligt in i berättelsen. Japp, dina stora favoriter från barndomen med T-Rexroboten Grimlock i täten dyker upp i slutet av filmen och tillför egentligen inget annat till filmen än att göra den drygt en kvart längre med tröttsamt CGI-frossande och slow-motionförstörelse i omgivningarna. Som sjuåring hade jag kanske skrikit mig hes av åsynen av en skitförbannad T-Rex bestående av metall, men som tjugosjuåring har jag svårt att finna någon glädje i hur extremt lite dessa dinosaurierobotar faktiskt bidrar till berättelsen. Då är prisjägaren Lockdown desto coolare.

Denna Autobotjagande superrobot som förvandlar sitt nylle till en gigantisk kanon och har ett svincoolt skepp som dessutom fungerar som världens största dammsugare är filmens i särklass största (och egentligen enda höjdpunkt). Han känns som ett betydligt större och farligare hot än vad Megatron gjort i de tidigare filmerna. Om man bara hade ägnat mer tid åt honom och åt själva jakten på Optimus Prime och kompani hade filmen kunnat bli riktigt bra och underhållande istället för den smått outhärdliga upplevelse som slutresultatet dessvärre blev.

Michael Bay gör ingenting bättre av att vräka på med så mycket av hans välkända signum som filmskapare att det många gånger känns som att titta på en parodi på en Michael Bay-film regisserad av Michael Bay själv. Här finns minst två amerikanska flaggor i varje scen, löjliga mängder slow-motion som får John Woo att kännas som tidernas största slow-motionhatare samt extremt mycket soluppgångar och solnedgångar. Men det som stör allra mest är att Bay som vanligt filmar flera scener med kameran placerad på marken, vinklad snett uppåt, som om kameramannen snubblat på en gren och fallit baklänges med kameran i högsta hugg. Det är varken snyggt eller särskilt givande. Bara ett enda stort irritationsmoment.

Apropå irritationsmoment. Skådespeleriet, framförallt från Nicola Peltz och Jack Reynor, är stundtals så uselt att man kommer på sig själv att faktiskt sakna (!) Shia LaBeouf. Inte heller Wahlberg lyckas göra någonting vettigt av sin roll, men det känns å andra sidan som ett närmast omöjligt uppdrag med tanke på det hemska manuset som skådespelarna haft att jobba med.

Transformers: Age of Extinction är en hemsk film. Två timmar och fyrtiofem minuter lång varav totalt kanske tio minuter av dessa bjuder på någonting annat än gapigt familjetjafs, trötta actionscener som påminner om vilken annan modern Blockbuster fylld av generiskt CGI-kåteri som helst, misslyckade försök till humor och stunder där Michael Bay tvunget ska trycka ner det i halsen på tittarna att man minsann tittar på en Michael Bay-film.

Det här är riktigt, riktigt dåligt.

Bilden:
Här blir det svårare att vara negativ. Paramount levererar en ljuvlig transfer där filmens blandning av digitalt- och analogt material presenteras med en fullkomligt strålande skärpa sprängfylld av läckra smådetaljer i för- och bakgrunden, färger som känns fylliga och en tung mörk svärta som inte viker en tum under hela föreställningen. Strålande från första till sista sekund.

Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Överlägset världsmästarbäst 3000! Ungefär så går det att sammanfatta det här närmast löjligt perfekta ljudspåret som inkluderats på Blu-rayutgåvan av Transformers: Age of Extinction. Detta är den första filmen vi gluttat på här på Gamereactor som mixats med Dolby Atmos i åtanke. Vi kör ingen Atmos-rigg utan en vanlig 5.1-variant men det märks rysligt tydligt, trots detta, att det här är början på en ny generation beträffande bioljud. Tyngden, precisionen och den sinnessjukt följsamma dynamiken gör det här till alla ljudfantasters våta dröm.

Dialogerna är perfekt uppfångade och musiken är ordentligt mäktig att lyssna på, men det är allt runtomkring som verkligen imponerar. Surroundeffekterna i Transformers: Age of Extinction hör utan tvekan till det absolut mest kompletta som jag någonsin hört i ljudväg. Man hamnar verkligen mitt i händelsernas centrum och formligen drunknar i mustiga detaljer, båda stora och små, i ljudmixen som levererar stordåd gång på gång. Bastrycket och det faktum att det aldrig låter "påträngande" oavsett hur högt jag spelar - gör detta till det enskilt bästa ljudspåret jag någonsin hört.

Vi använder uttrycket "referensklass" rätt ofta i våra recensioner, detta eftersom filmbolagen börjat skämma bort oss med högkvalitativa ljudspår på sistone och eftersom Blu-ray som format klivit upp i en direkt perverst hög lägstanivå de senaste tre åren, men det här är någonting helt annat. Det här är det överlägset bästa ljudspåret du kan hitta på en Blu-rayfilm och i det sammanhanget känns "referensklass" närmast som en underdrift. Om du ska impa på polarna med en enda film, då är det givetvis Age of Extinction du ska införskaffa.

Extramaterialet:
Här finns en uppsjö (nästan tre timmar) av olika featurettes med varierande speltid som behandlar olika delar av skapandet av filmen, men ingenting känns särskilt intressant att ta sig igenom, tyvärr.