Transformers: Dark of the Moon

Filmen:
Man kan säga mycket om regissören Michael Bay. Och mycket har också sagts. Till exempel så sa Megan Fox ett par mindre väl valda ord om regissören och vips var hennes dagar som tjusig donna i Transformers-filmerna över. Någon yttrandefrihet om chefen finns inte direkt i Hollywood. Hur som helst. Michael Bay vet hur man spränger stora saker i luften och han kan konsten att få det att se snyggt ut. Faktum är att han kan få målarfärg som torkar att se snyggt ut. Sedan kan han å andra sidan ingenting mer, så det gäller att han håller sig inom sitt kompetensområde. I första filmen gjorde han det, i andra filmen gjorde han det inte och här i tredje filmen då? Stundtals. Eller ännu mera exakt; sista timmen.

Innan dess blir det en rätt tramsig transportsträcka där vi tvingas mellanlanda i Sams taffliga liv som arbetslös och uttråkad. Det är inte kul att ha räddat världen två gånger och sedan bli bortglömd. Som tur är han har en ny flickvän (Megan Foxs öde är redan avhandlat) som han kan snylta på. Flickvännen i fråga spelas av modellen Rosie Huntingston-Whiteley och har helt enkelt rollen som ett våp som måste räddas från både robotar och sliskiga män, vilket väl är i sin ordning. Problemet är att det finns karismatiska våp också och Rosie är inte ett av dem.

En ytterst medioker, dialogtafflig och stundtals pinsam första halva leder fram till ett skyskrapsinferno mellan Autobots och Decepticons i Chicagos innerstad i sista hälften där helt sanslösa mängder glassplitter och murbruk går åt. Mäktigt, rasande snyggt och en Michael Bay-signerad hyllning till honom själv av episka mått. Lägg sedan till finurliga små biroller av digniteter som John Malkovich, John Turturro och Frances McDormand så har vi en film som när den är bra är riktigt underhållande actionmangel men som dessvärre även är riktigt usel när den är dålig. Och vad hände med slutet? Har man väl klockat in på två och en halvtimme (vilket är på tok för mycket) så kan man väl för sjutton lägga till två minuter extra och runda av lite.

I den bästa av världar så hade det varit läge att säga tack och hej till Transformers-filmerna nu men Michael Bay har hotat med att leka vidare med sina robotar i både en och två filmer till. Nu blir det istället att avtacka Shia LaBeouf som under alla omständigheter gjort sin sista insats som Sam Witwicky, mestadels rätt bra bör sägas.

Bilden:
Blu-ray-utgåvan är riktigt överdjävulskt bra på precis alla punkter och slår allt som kommit på blu-ray i år. En kristallklar och helt felfri bild oavsett om det är digital eller "riktig" film. Inget ser platt ut utan allt vibrerar av liv och fyllighet. Bumblebees gula färg fullständigt lyser och detsamma gäller för övriga robotars färger. Svärtan i filmen är perfekt, helt kolsvart utan blekheter och gråtoner. Lägg därtill en hysterisk skarp bild i alla lägen så har vi ett högupplöst mästerverk när det kommer till bilden.

Ljudet:
Ljudet håller precis samma höga nivå. Varenda dialog och mening levereras kristallklar och sanslöst precis oavsett vilket kaos som pågår runtomkring. Det finns en precision och detaljsäkerhet i varenda scen som är väl genomtänkt och perfekt, inte minst när saker flyger omkring hejvilt. Det som imponerar mest är inte den faktiska ljudnivån (som förvisso får golvet att skaka) utan med den skicklighet som man åstadkommit realistiskt ljud, man tvivlar aldrig på att det faktiskt vore så det skulle låta om det faktiskt hände. Bakgrundsljudet är även det perfekt, från avlägsen åska till regn och förtvivlade skrik, hela tiden har man lyckats hitta aktiva och naturliga frekvenser. Superbt!

Extramaterialet:
Utgåvan innehåller både dvd-versionen och Blu-ray-versionen. Dessvärre och mystiskt nog inget extramaterial vilket självklart är en miss på en annars perfekt utgåva.