Transformers: Rise of the Beasts

Transformers. Ett namn som i filmsammanhang lätt kan få livslusten att rinna ur en som vatten från en trasig hink. Definitionen av tillrättalagt underhållning ämnad för bredast möjliga massa, strösslad med allsköns produktplacering och ofräscha sensibiliteter. En smältdegel för allt det mången filmvetare älskar att avsky. Så efter ett stolpskott, fyra självmål och en otippat lyckad spinn-off i formen av Bumblebee, hur står sig egentligen denna senaste av filmerna om de intergalaktiska plåtburkarna? Michael Bays långtida skötebarn, hans mest älskade av grisar - under ny regi av Steven Caple Jr. Något som i ärlighetens namn kanske inte är den mest lyckade av kombinationer, men vi får väl anta att Travis Knight var upptagen på annat håll eller helt enkelt inte var intresserad.

Nej, Bay är på intet sätt helt ute ur bilden men har denna gång fått nöja sig med rollen som baksätespassagerare - producent, eller förmyndare om vi ska vara lite elaka. För det är ungefär så det känns, med hans väsen hängande över Rise of the Beasts som en osalig ande, och det går inte att förneka att Transformers vid detta laget hade mått bra av en exorcism. En utdrivning av de onda andar som klamrar sig fast. För likt filmserien som enträget återuppstår från graven gång efter gång för att hemsöka oss så verkar Bay vara minst lika oförmögen att själv kunna släppa tyglarna, och resultatet blir därmed också ungefär som väntat när Transformers-karnevalen än en gång drar på världsturné.

Vad som snabbt blir tydligt är att Rise of the Beasts, likt sina föregångare, är ett exceptionellt påkostat spektakel. En fröjd för sinnena, ett audiovisuellt fyrverkeri där bakomliggande budgeten definitivt syns i dess scener och som sopar mattan med det mesta av motståndet. Det är bländande snyggt, och filmen lyckas till och med konststycket att för en liten stund faktiskt få en att glömma dess rysligt lågt satta aspirationer. Det känns nämligen återigen som att det är en åtta-årig grabb som klottrat ihop manus på baksidan av en Happy Meal-förpackning, en berättelse som med illa dold förtjusning frossar ohämmat i vad som bäst beskrivs som en excessiv specialeffekts-orgasm. Transfomers: Rise of the Beasts känns nämligen som världens dyraste reklamfilm för leksaker, och inte mycket mer än så.

Därmed är också berättelsen som filmen förtäljer ungefär vad man kan förvänta sig från ett snordyrt, effektjippo bärandes Michael Bays namn. En ondskefull kraft måste stoppas innan den förgör planeten jorden, ett öde som denna gång faller i knäet på den av samhället åsidosatta brooklynbon Noah. En ung kille utan jobb och i desperat behov av pengar för att kunna försörja sin familj, något som driver honom till att stjäla en sportbil. Ganska snabbt blir dock Noah varse om att det inte är ett vanligt vrålåk han lagt vantarna på, utan en livs levande Transformer som bjuder honom med på ett intergalaktiskt robotkrig mellan det onda och goda med jordens öde i gungning.

Kort och gott, det är imbecillt, urfånigt och allt annat vi kommit att förvänta oss från denna filmserie - intet nytt under solen. Men tråkigt, nej, den synden lyckas Rise of the Beasts tacksamt ducka undan. Tempot är bra och så länge du är villig att absorbera vansinnet på dess egna premisser samt ser till att reservera all form av eventuellt tänkande till andra aktiviteter, så går det faktiskt utmärkt att finna lite barnslig glädje i denna CGI-packade soppa till film. Hade jag önskat att det återigen var Travis Knight som stod vid rodret, ja, absolut. Bumblebee var som tidigare nämnt en frisk fläkt från ingenstans, en dröm, en vision av vad Transformers som filmserie hade kunnat vara.

Men Caple är ingen Travis, så mycket är tydligt. För trots att Rise of the Beasts gör sitt bästa för att distansera sig från Michael Bays arv så kvarstår många av problemen från tidigare produktioner. Karaktärer reduceras till stereotyper, skrattretande dialog, krystat drama och absolut noll spänning. Det är som om Caple aldrig vågat eller tillåtits full kontroll, och med Bay hökande i en av produktionsstolarna kanske det inte heller är så märkligt. Drömmen hade så klart varit om franchisen förkovrat sig i lärdomarna från Knights film, men Paramount är uppenbarligen av andra åsikter och nu får vi nöja oss med den marginellt mer lekfulla men fortfarande makalöst korkade, tomma Rise of the Beasts. Ett bombastiskt, svindyrt och visuellt makalöst magplask till film som jag antagligen hade älskat, ifall jag vore åtta år.