Svenska
Gamereactor
artiklar

Tre gigantiska besvikelser (Joakim)

Det har nu blivit dags för allas vår Jocke Sjögren att berätta om de tre största spelbesvikelserna har någonsin upplevt...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)

Tre gigantiska besvikelser (Joakim)

Starfield (Multiformat / 2023)
Det är såklart lite mode i att klaga på Bethesda just nu, och egentligen handlar den här besvikelsen mer om att jag aldrig lär mig att grunda mina egna förväntningar, när Todd Howard & Co börjar prata om sina episka visioner, än om något annat. För oavsett om det handlar om Skyrim, Fallout 4 eller senast Starfield så eggas jag på av allt förhandssnack, och varje gång blir jag lika gruvligt besviken när produkten slutligen lanseras och inte lever upp till drömmen i mitt huvud. År 2011 så trodde jag som exempel att jag skulle se mig förlorad bland Skyrims snötäckta berg fyllda av troll och drakar, men redan efter tio timmar kände jag att det fick vara nog och drog vidare mot andra äventyr. Under hösten 2015 var jag sedan extremt taggad att trotsa all radioaktiv strålning för att utforska Fallout 4, men återigen eliminerades all form av spelsug redan efter ett dussintal timmar, och det suget vägrade återuppstå oavsett hur många hälodrycker man konsumerade.

Spola slutligen tillbaka till blott ett par veckor sedan och mitt ha-begär efter Starfield var fullständigt monumentalt. Mina startraketer hann dock knappt svalna efter min första flygning innan jag än en gång kände att det fick vara nog, och det var således bara att parkera den upphaussade rymdkärran i garaget igen. Jag kan sedan inte riktigt sätta fingrer på vad det är med Bethesdas spel som aldrig får mig att känna mig investerad, men om jag får gissa så har det förmodligen den ständiga bristen på "liv". Allt känns nämligen så sterilt och livlöst i Bethesdas öppna miljöer, och även om animationerna och ansiktsmodellerna i exempelvis Starfield har blivit bättre än studions föregående titlar så upplever jag fortfarande alltsammans som styltig spelkod till bredden fylld av omänskliga skyltdockor där dialog och story aldrig lyckas förmedlas på något trovärdig sett till en som spelare. Kommer jag slutligen vara lika förväntansfull igen när det är dags för The Elder Scrolls IV om ett par år? Absolut, inget snack om saken. Jag kommer däremot garanterat bli lika besviken den gången också.

Detta är en annons:
Tre gigantiska besvikelser (Joakim)

Anthem (Multiformat / 2019)
Man borde veta bättre när det kommer till EA, men när den ständigt ifrågasatta utvecklaren valde under E3-mässan år 2017 att visa upp nya storsatsningen Anthem så kändes det som om något stort var i görningen. Grafiken var nämligen magnifik och att få ratta runt sin personliga Iron Man-kostym bland utomjordisk grönska och futuristisk arkitektur fick det att pirra i ha-begär-nerven på ett sätt som inte hörde till det vanliga. När det däremot väl vankades release skulle tyvärr alla hoppfulla förväntningar grusas sönder i såväl undangömd fogar som synliga ytor, och vad som på förhand kändes som ett påkostat äventyr visade sig vara ett underkokt storspel där alla komponenter kändes framstressade och underutvecklade. Visst, konceptet var fortfarande extremt lovande, och trots sina brister var det i grunden underhållande att flyga runt i en skräckinjagande Terminator-rustning för att dräpa diverse otyg med kulsprutor och missiler. Detta var dock också det enda Anthem mäktade med - att vara ett lovande koncept. För helheten saknade all typ av finess, och allt från story till spelupplägg fick en intressant idé att uppfattas som ålderdomlig och identitetslös redan vid lanseringen. Trots besvikelsen hoppas jag dock fortfarande att EA någon gång återvänder till Anthem. För det finns som sagt oändligt med potential, men resultatet år 2019 lämnade tyvärr mest en bitter eftersmak i munnen om vad som kunde ha blivit.

Tre gigantiska besvikelser (Joakim)

Destiny (Multiformat / 2014)
Destiny är inte ett dålig spel, inte på något sätt. Bungie visade nämligen med sitt första spel efter Halo att de är mästare när det kommer till att få till intensiv FPS-action, och sett till att skjuta skurkar och mörda sina vänner i multiplayer-matcher så lyckades utvecklaren på ett tillfredsställande sätt. Det var således inte spelbarheten i sig som fick mig att bli besviken på Destiny när det släpptes under hösten 2014, utan det var istället att all marknadsföring hade målat upp äventyret som "the next big thing" där Bungie skulle måla om hela spelbranschen från golv till tak. Det snackades om hela planeter att utforska, utomjordiska raser att upptäcka och en story som skulle gå hand i hand med den välsvarvade spelmekaniken studion sedan tidigare gjort sig så känd för. Vad vi däremot fick i slutändan var något helt annat, och med sitt fokus på uppstyckade kartor och återkommande uppdrag blev Destinys potentiella oändlighet odödlighet snabbt väldigt begränsad, öde och sårbar. Att spela var visserligen tämligen kul i ett par veckor, men jämfört med studions föregående mästerverk så levde inte Destiny upp till de högt uppställda förväntningarna, och det går tyvärr inte att kalla det något annat än en djup besvikelse för egen del.

Detta är en annons:

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tre gigantiska besvikelser (Marie)
Tre gigantiska besvikelser (Petter)



Loading next content