Trollkarlen från Oz

Filmen:
Efter att ha bläddrat mig igenom 26 sidor av Trollkarlen från Oz-recensioner på IMDB kan man konstatera tre saker. Det första är att ungefär 99,8 % av recensionerna är fullpoängare där man pratar om vilket tidlöst mästerverk filmen är, det andra är att folk anser att det är någonting fel på människor som inte tycker om filmen och det tredje är att jag har alldeles för mycket fritid när jag innan en recension orkar bläddra igenom så ohyggligt många recensioner för att bilda en uppfattning om hur annorlunda jag tycker jämfört med resten av världen.

Jösses.

Det är antagligen något stort fel på mig då eftersom jag aldrig riktigt gillat Trollkarlen från Oz. Inte ens som barn tyckte jag den var särskilt mycket att hänga i julgranen med sina pajiga sångnummer och jobbiga figurer som hela tiden skulle vara så himla klämkäcka. När jag nu sett om den som 22-åring är känslan densamma. Jag förstår inte vad hyllningarna beror på och tro mig, kära läsare, jag har verkligen försökt att hitta det som gör att folk kallar den här filmen för en av tidernas bästa familjefilmer - men förgäves.

Konceptet är förstås härligt drömskt och bäddar för en trivsam verklighetsflykt när den lilla flickan Dorothy och hennes lilla hund hamnar i fantasilandet Oz där hon träffar på några underliga figurer (ett lejon, en plåtgubbe och en fågelskrämma) som slår följe med henne i letandet efter en trollkarl som förhoppningsvis ska kunna hjälpa henne att hitta hem till hennes riktiga värld igen. Scenografin och en del av effekterna är faktiskt riktigt bra i Trollkarlen från Oz, vilket känns imponerande när det nu rör sig om en film med 70 år på nacken. Men det är också det enda som verkligen faller mig i smaken med den här Bolibompaberättelsen på crack.

Jag har alltid tyckt att Judy Garland är skrämmande som bara den i Trollkarlen från Oz. Hon har samma rörelsemönster som en förståndshandikappad och pratar som en tonårsgosse med målbrott och hela köret. Det är sånt som mardrömmar är byggda av. Även de andra skådespelarna överspelar på det där sättet som alla gjorde under 30-talet med teatraliska leveranden av replikerna och yviga gester som får en att skruva sig i soffan av skam när man ser dem med dagens ögon.

Trollkarlen från Oz är en ruskigt överskattad film, inget snack om den saken, men samtidigt som det går att klaga över hur olidliga skådespelarna är och hur mossiga sångnumren känns, så går det inte att komma ifrån det faktum att det är en av filmhistoriens viktigaste filmer när det kommer till familje-, musikal- och fantasyfilmgenren. Den banade vägen för fler drömska filmer och ändrade i mångt och mycket hur människor såg på film överhuvudtaget. Det ska den förstås ha credd för.

Och jag kanske är en trångsynt och svårflörtad jävel, men Trollkarlen från Oz är ingenting för mig, tyvärr.

Bilden:
Låt oss alla applådera Warner Home Video för deras restaureringsarbete till Trollkarlen från Oz, det här är nämligen en transfer som förtjänar alla hyllningar i världen - att man lyckats få en 70 år gammal film att se så fräsch ut är inget annat än riktigt jäkla imponerande. Jag skulle kunna sträcka mig så långt att kalla det en av filmhistoriens bästa bildrestaureringar. Då är den ändå inte perfekt med en del repor som inte gått att tvätta bort helt, lite brus i sepiamomenten och i himlen under några moment samt att svärtan ibland suger upp detaljer som gör att bland annat häxan enbart har ett grönt ansikte ibland och en kropp/hatt som liksom försvinner in i mörkret.

Men det där är bara petitesser i sammanhanget och ser man till de positiva bitarna, så överskuggas dem negativa delarna ganska omgående. Man bjuder oss tittare på snuskigt läckra färgåtergivningar där alla toner känns varma och levande på ett sätt som gör filmen ännu mer drömlik, en krispig skärpa som fångar upp detaljerna på ett mycket tillfredsställande sätt och inte minst en djupkänsla som verkligen förhöjer upplevelsen med en närvarokänsla som aldrig varit mer påtaglig än i den här utgåvan.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 1.33:1.

Ljudet:
Nej, ljudmässigt är inte det fullt så imponerande som på bildfronten, men Dolby TrueHD 5.1-spåret som inkluderats låter ändå riktigt bra för att vara en 70 år gammal film. Man har medvetet valt att inte använda de bakre högtalarna allt för mycket, utan håller sig trogen till originalljudet med en ganska fronttung presentation där dialogerna låter bra och där ljudeffekterna piffats upp för att inte låta allt för gammalmodiga. Man låter även de bakre högtalarna vakna till liv ibland för att skapa en fin ljudmatta i rummet med sprakande eldar, läbbiga skogar och sångnummer som fyller upp samtliga högtalare på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte särskilt kraftfullt, men ändå klart godkänt.

Bakåtsträvare kan också lyssna på filmen med ett medföljande Mono-spår, men varför i hela friden någon skulle vilja lyssna på det är för mig ett mysterium.

Extramaterialet:
Här finns så mycket extramaterial (mer än 16 timmar!) att folk som gillar filmen kommer att uppleva det som rena julafton att plöja igenom dessa dokumentärer och andra godsaker. Det bjuds bland annat på djupgående dokumentärer om skapandet av filmen, om skådespelarna och om hur viktig filmen varit för nutidens filmskapare. Det skojas, det hyllas och det ges intressanta inblickar i filmskapandet. Jag tycker faktiskt att extramaterialet är mer intressant och betydligt mer fascinerande än filmen i sig. Det är inte ofta man kan påstå något sådant.