Tron

Filmen:
1982 hade inte tv-spelskonsolerna hunnit svämma över hemmen. Då samlades spelsugna kids i arkadhallar där arkadspelen dominerade och ett spel i färg ansågs som skrämmande verklighetstroget. Då kom filmen Tron, helt rätt i tiden. Tron var Disneys försök att tvätta bort tråkstämpeln och åter igen bli en spelare att räkna med.

Tron handlar om programmeraren Kevin Flynn (Jeff Bridges) som när han jobbade åt spelföretaget ENCOM blev bestulen på två av sina bästa program av medarbetaren Ed Dillinger, som numera är hög chef på företaget. Men Kevin låter sig inte trampas på. Nu är han fast besluten att hacka sig in i Master Control Program och ta reda på bevis. Med hjälp av vännerna Alan Bradley (Bruce Boxleitner) och Lora Baines (Cindy Morgan) bryter de sig in på ENCOM men en kvantumlaser-kanon förflyttar Kevin in i datorprogrammet där Master Control Program styr och ställer.

Tron kör igång med en rivstart. Du kastas direkt in i hetluften. Det är en intensiv och fartfylld film med för den tiden hisnande specialeffekter. För det är för specialeffekterna man kommer ihåg Tron. Som film har den inte mycket att bidra med. Den är mestadels störtfånig och har så många logiska luckor att det är skrattretande. Steven Lisbergers suggestiva filmupplevelse är idag en film enbart för inbitna sci-fi-fans. Trots sin sparsamma speltid på 95 minuter är den ändå rätt seg.

Teknikmässigt är Tron idag en underlig kreation. Filmad mestadels mot svart bakgrund och med ditmålade linjer på dräkterna. Alltså inte datoranimerat. Datoreffekterna är spartanska på sin höjd men tittarna häpnade. På den tiden ansågs datorassistans som fusk så Tron blev inte ens nominerad till en Oscar för specialeffekterna.

Bilden:
Det är svårt att tro att Tron snart närmar sig 30 år och fortfarande ser så här bra ut. Disney fortsätter sin imponerande tradition med att lyxbehandla gamla katalogtitlar och nu har turen kommit till Tron. Disneys bildtekniker har behandlat Tron med största respekt och bevarat den visuella stilen och bara petat lite här och där med datorn. Scenerna utanför datavärlden ser förvånansvärt fräscha ut med skarp bild och mycket detaljer. Visst är det lite brusigt men det hör till. Scenerna i datavärlden ser också riktigt bra ut med skarpa färger och ren bild.

Ljudet:
Disney har gjort vad de kan med ljudet till Tron. Den 30 år gamla ljudmixen har åldrats en del och kan förstås inte mäta sig med modernare varianter. De har ändå valt att använda en förlustfri DTS-HD Master Audio-mix för att vi inte ska missa någonting. Dialogen är bra placerad men låter lite gammal. Något jag imponeras över är hur de lyckats få till riktigt schysst surroundspår till en sån här sopgammal film, imponerande. Basen är också riktigt maffig och tung.

Extramaterialet:
Det är på extramaterialfronten som Tron blir riktigt intressant. Framförallt för fansen som kommer dräggla över kommentatorsspåret med regissören, producenten och specialeffektsgrabbarna. Den 88 minuter långa dokumentären om Tron är inte heller så tokig även för en som inte tycker om filmen. Förutom det finns en drös medellånga minidokumentärer och även några bortklippta scener.