Tropa de Elite

Filmen:
En kall och blåsig decemberkväll förra året spatserade jag i Stockholms innerstad med en kamrat. I brist på annat bestämde vi oss för att gå på bio men det var inget lockande på repertoaren så vi chansade på Tropa de Elite. Ett val som visade sig vara en riktig fullträff. Regissören José Padilha och manusförfattaren till Guds stad, Bráulio Mantovanis skildring av Rio de Janeiro är något som lever kvar i minnet länge. Det här är filmkärlek.

När specialpolisstyrkan BOPEs polisbefäl Nascimento förbereder sitt tillbakadragande vill han lämna över uppdraget till den mest lämplige. Två kandidater är poliserna Neto och André. Deras dröm är att få vara en del av BOPE som för ett våldsamt krig mot slummens tungt beväpnade kriminella, de riskerar sina liv varje dag men drivs av en sjuhelsikes motivation och tro på att det ska bli bättre. Neto och André är till skillnad från de vanliga poliserna hederliga och säger nej till mutor. Men i en värld byggd på korruption och allianser får de en tuff resa framför sig.

Det är ofrånkomligt att likna Tropa de Elite med mästerrullen Guds stad men skillnaderna är tydliga. Medans Guds stad var full av nyanser och svårplacerade sympatier är Tropa de Elite mer svart på vitt. Knarklangarna är dumma, poliserna är korrumperade och BOPE är lagens väktare. Om det är bättre eller sämre låter jag vara osagt, men jag uppskattar den brutala ärligheten.

Tropa de Elite är en våldsam film på gränsen till överdrivet. Den hade klarat sig bra med mindre våldsyttringar för att föra fram sitt budskap men det är lätt förlåtet. Skildringen av Rios slum, även kallad favelas är oerhört närvarande och gripande. Den är samtidigt en tydlig känga mot de knarkande rika kidsen i stan som finansierar knarklangarna och indirekt bidrar till de många dödsfallen. Den semidokumentära känslan gör inte saken sämre. Missa inte!

Bilden:
Tyvärr måste jag konstatera att bilden i Tropa de Elite inte håller måttet. Det är groteskt suddigt och ett tjockt lager brus ligger som en hinna över filmen. Att den släpps på Blu-ray i det här skicket är förvånansvärt, skillnaden mot en DVD är minimal. Bilden är även sjukligt överexponerad och vitsticket gör att det svider i ögonen. Färgerna är bleka och urtvättade. Dessutom är svärtan riktigt usel och lider av black crush. För att ytterliggare spä på eländet för en tekniknörd levereras filmen på en snål BD25 med gammal MPEG2-kodec. Formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Ljudet är lyckligtvis inte lika uselt. Förvisso är det bara ett lågupplöst Dolby Digital-spår som erbjuds men den är livfull och aktiv. Dialogen är det inget fel på och det låter klart och tydligt. Det som överraskade mig mest var det läckra utnyttjandet av surroundkanalerna. När det hettar till pangas det hejvilt runtom och surroundkänslan är ball. LFE-spåret är hyggligt tungt och tight men kommer inte upp i samma klass som de fetare actionproduktionerna.

Extramaterialet:
Min besvikelse går inte att mäta när Atlantic snålat med extramaterialet, eller den totala frånvaron av detta. Det hade varit huuur välkommet som helst med låt säga ett kommentatorsspår eller en dokumentär om inspelningen i Rios slum.