Twin Peaks: Fire Walk With Me

Först inte en enda Lynch-recension under alla de åren som jag jobbat på Gamereactor. Och sedan två stycken under loppet av en vecka. Den berömda ketchupeffekten strikes. Den här gången är det filmen Twin Peaks - Fire Walk With Me, alltså inte TV-serien, som recenseras. Och det är inte den enklaste film att bedöma vill jag lova. Men det finns två saker som jag är helt säker på: 1) Det är den snyggaste filmtitel som någonsin sett dagens ljus. 2) Filmen utspelar sig innan serien och är alltså en så kallad prequel, som Batman Begins ungefär.

När den unga kvinnan Teresa Banks blir brutalt mördad kallas FBI-agenter in till den slumrande småstaden Twin Peaks för att reda ut mordet. Den ena av utredarna försvinner spårlös vilket leder till att ytterligare förstärkning kallas in; Dale Cooper. Dale har en känsla av att det rör sig om en seriemördare som snart kommer slå till igen men har inga bevis att gå efter och stadens befolkning är inte de mest hjälpsamma. En av invånarna i Twin Peaks är skolflickan Laura Palmer som inte bara dras med kokainmissbruk utan tror sig vara besatt av demonen Bob, som ser ut att komma direkt från ett tyskt hårdrocksband à la 80-tal. Är hon nästa offer för seriemördaren månntro?

Precis som TV-serien har filmen blivit beskylld för att vara flummig och obegriplig, skillnaden är att serien faktiskt hyllades medan filmatiseringen sågades sönder och samman. Och det är inte svårt att förstå varför med tanke på att filmen påminner mycket om de sista avsnitten i serien med dvärgar, hallucinationer och en story som praktiskt taget inte går att följa. Vissa sekvenser är helt otroliga, som när det vansinnesvackra ledmotivet för första gången spelas och karaktären Laura Palmer presenteras. Eller scenerna på nattklubben med det pulserande röda ljuset och monotona gitarrmusiken. Men att påstå något annat än att det finns brister i själva utgörandet och manuset går inte hur Lynch-frälst man än är.

Till viss gräns får man acceptera att filmen rör sig i undermedvetna landskap och att ett visst surrealistiskt skimmer därmed blir en logisk följd av att det är en djupdykning i det bottenlösa mänskliga psyket. Men det finns gränser även där och ibland sker övertramp som går ut över berättarstrukturen. Det är inte lätt att betygsätta Fire Walk With Me men jag tror att jag landar hyfsat rättvist när jag sätter 6:an som här får symbolisera att det är sevärt. Men är man inte det minsta bekant med Lynchs filmiska världsbild så ska man nog välja något annat i hyllan. Det här är mycket, mycket speciellt.

Så ska man se filmen före eller efter man ser serien? Spelar mindre roll egentligen. Men jag hade börjat med serien för att sedan fördjupa mig ytterligare med hjälp av filmen om det behovet skulle finnas. Dessutom avslöjas ju mördaren här i filmen så det kan vara en god idé att titta på serien först om man inte vill ha det spoilat redan innan.

Utgåvan? Inte mycket att ha tyvärr, en riktig lågbudgetvariant utan extramaterial.