Ultraviolet

Uppenbarligen hinner det hända mycket på fyra år. Så kort tid tog det för Kurt Wimmer att gå ifrån aktad regissör av utmärkta Cubic (eller Equilibrium som den omnämns som ibland, kärt barn har många namn) till en första klassens klåpare. Själv lutar jag fortfarande åt att det är en bortbyting och inte Wimmer som skakat ihop Ultraviolet, det skulle förklara ett och annat. Skulle det visa sig att det verkligen var Wimmer är det lika bra att skicka hela ärendet till NASA:s hemliga UFO-bas i Nevada där oförklarliga fenomen och händelser utreds under högsta sekretess och hemlighetsmakeri.

Inpackad i serietidningsestetik och grällt färgfyrverkeri far Violet (Milla Jovovich) runt och bedriver futuristiskt inbördeskrig mot människor. Själv tillhör hon hemofagerna, ett slags vampyrväsen som den sittande regeringen vill ta kål på. Emellanåt bedrivs det lite kindergarten också eftersom nyckeln till att vinna kriget är ett barn, en fåordig pojke som går under namnet Six. Varför han heter det minns jag faktiskt inte, kanske för att han är sex år gammal, har sex i IQ eller kanske för att det ska låta lite allmänt coolt.

Bortsett från att dialogerna känns som överblivna slagord från ett barnkalas som haft sci fi-tema är det största bekymret att Wimmer har varit alldeles för vag i både syfte och utförande där det egentligen aldrig framgår om han velat göra en ytlig publikanpassad actionhistoria eller en nischad tyngre framtidsskildring. Och då går det som det brukar gå när man inte vet vilket ben man ska stå på; han tappar balansen, faller handlöst och drar med sig Jovovich i fallet. Och framförallt det sistnämnda känns bittert för mig som blivit något av Millas officiella advokat och skyddshelgon genom åren. Lika sant som att hon inte är någon vidare aktris är att hon är lysande så länge hon ägnar sig åt gammalt hederligt ultravåldsslagsmål och låter utseende och rörelsemönstret tala. Här i Ultraviolet bjuder hon på några snygga Gun Kata-fajter mellan sina taffliga ansatser till repliker.

Även om Ultraviolet är ett riktigt spektakel finns det som filmälskare och teknikintresserad en del saker att uppmärksamma. Att en film som kostat 30 miljoner dollar inte mäktar med att servera en snyggare yta är även det obegripligt. CGI-effekterna lider av Edward Scissorhands-syndromet. Det vill säga de verkar lämnats halvklara precis som Edward gjorde när hans uppfinnarpappa plötsligt dog. Stadskulisserna och husfasaderna ser ut som klippdockor; platta och endimensionella. Det digitala HD-formatet som det är inspelat på har gett ett alldeles för livlöst och kliniskt utseende. Och bara för att sätta pricken över i:et i "iiihiihhi så vämjeligt fult det ser ut" så har man gjort något fullständigt obegripligt med Millas ansikte i närbilderna. Det är svårt att återge i ord men man har "suddat" vissa av hennes ansiktsdrag. En av förklaringarna skulle eventuellt kunna vara att man kameratekniskt ville täcka upp eventuella skönhetsfel, men vilka sådana defekter Milla Jovovich skulle ha som faktiskt försörjer sig som fotomodell förstår jag inte. Vad skulle man då inte behöva göra med andra skådespelerskor - sätta en svart censurskylt över hela ansiktet? Som sagt; fullständigt obegripligt. Allting. Ultraobegripligt.

DVD:n innehåller tyvärr bara den "vanliga" versionen. Det vill säga den lite längre och förlängda versionen som till exempel de amerikanska utgåvorna har finns inte med här. Med lite tur kommer det kanske en Director´s cut inom sinom tid eftersom Wimmer faktiskt fick ursprungsversionen av filmen omgjord av filmbolagen som inte gillade hans första utkast. Det medföljer även ett kommentarspår av Miss Jovovich som dessvärre inte är någon höjdare och det märkt med all önskvärd tydlighet att hon inte är nöjd med filmen. En del hyfsade featurettes och borttagna scener finns också att fördjupa sig i. Bilden i anamorfisk 1.85:1 går det inte att klaga på utan ursprungsformatet känns intakt, ljudspåret i Dolby låter bra, högt och välmixat.