Unbreakable

Filmen:
Regissören M. Night Shyamalan chockerade filmvärlden och imponerade med ett mästerligt Sjätte Sinnet. Make till fräsch nykomling hade jag inte sett på länge och hela världen längtade efter nästa film. Ett år efter dundersuccén kom då Unbreakable. Åter igen är Bruce Willis med. Han spelar den helt vanlige stadionvakten David Dunn med knaggligt äktenskap som mirakulöst överlever en tågkrasch. Fullt upp med sina egna bekymmer dyker Elijah Price (Samuel L. Jackson) upp. En gubbe minst lika skröplig som Petter och han tror att David har en mycket ovanlig egenskap.

Inledningen till Unbreakable lovar mycket. En lite lågmäld sådan som kittlar och gör att man väntar på mer. Men något är fel, filmen lyfter aldrig och är oerhört seg. Jag tycker inte heller att den tillför speciellt mycket nytt jämfört med t.ex Sjätte Sinnet, samma upplägg och till och med samma skådis. Men Bruce Willis samt Samuel L. Jackson är det klass på och de räddar Mr. Shyamalan från yxan denna gång. Problemet när det kommer nya stjärnskott med braksuccéer är att de knappast under sin livstid kan överträffa detta. M. Night Shyamalan är ett perfekt exempel på detta. Förväntningarna på hans filmer kanske är överdrivet uppskruvade men när hans senaste filmer är så urusla börjar jag fundera på om han bara hade tur första gången.

Bilden:
Bilden i Unbreakable hade jag hoppats mer på. Det är förvisso skarpt och tydligt för det mesta men i några klipp är skärpan totalt ur balans. Bildkvalitén varierar något otroligt i den här filmen. I en del mörka scener är svärtan snarare som en mörkgrå nyans för att i en annan ha klockren svärta. Det samt ett lager av brus drar ner betyget lite. Unbreakable är en mörk och dyster film. Med dämpade färger och bilden är väldigt platt generellt. Unbreakable levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
På ljudfronten imponerar dock Unbreakable. Ett ljuvligt okomprimerat PCM 5.1 ljudspår rastar högtalarna till bristningsgränsen. Nåja kanske inte så farligt men det är en ball upplevelse. I inledningen när tågen svischar förbi känns det nästan obehagligt. Dessutom har surroundkanalerna utnyttjats precis som jag önskar och binder samman ljudbilden snyggt. Dialogen är även den klar och tydlig. Långa stunder kan det upplevas som att högtalarna inte används men koncentrerar man sig går det att höra saker som sker i omgivningarna. Sådana stämningshöjande effekter uppskattas. Bra jobbat!

Extramaterialet:
Det finns ett gäng dokumentärer på skivan. Till att börja med en hederlig skitkass "Behind-the-Scenes" featurette på 14 minuter. Att se skådespelarna hylla M. Night Shyamalan är det kräkvarning på. Det finns fläskigt långa borttagna scener också på totalt 29 minuter med regissörens kommentarer, men jag gäspade mig igenom dem. "Comic books and Superheroes" är en lite smårolig dokumentär om superhjältar rent allmänt. "The Train Station Sequence" är ett kort 4-minuters-klipp som visar hur tågkraschen gick till. Sist ut är ett kort klipp på nån slagsmålsscen Shyamalan spelade in i yngre dar, fjantigt är bara förnamnet.