Under Paris (Netflix)

Det är tacken, det! För att man i rollen som envis, passionerad, enträgen och rabiat miljöaktivist försöker rädda den hårt pressade Makohajen undan utrotning genom att rensa upp plasten i haven. Ingen god gärning går ostraffad, brukar det ju heta, och då framförallt när vi pratar hungriga, köttätande dödsmördarhajar som simmar 3000 mil och bara på ren illvilja "lär" sig andas sötvatten på kuppen, för att hämnas.

Under Paris är Netflix nya, stora sommarfilm regisserad av gubben bakom Frontiers och The Divide, där en luttrad marinbiolog och en bunt blåhåriga hipster-aktivister får nys om att en närmare åtta meter lång haj letat sig in i Seine-floden i centrala Pris, och under 49 minuter försöker få borgmästaren och poliskåren att tro på vad de säger. "Jo! Vi pratar sanning. Dessa dreadlocks-dränkta, frekvent piercade demonstranter (alla med superkort lugg och gamla kläder) och jag vet att det finns en enormt stor mördardödshaj i Paris och den kommer att äta upp er alla!!!" Precis som i Spielbergs gamla superklassiker möter skeptiker och byråkrater altruister och aktivister i ett saligt hopkok av gamla, trötta hajfilms-troper som staplas på varandra i en gegghög av Eiffeltorns-mått.

Netflix är enligt mig den regerande och mest prisvärt kvalitativa streamingtjänsten av dem alla med överlägset bäst utbud sett till både bredd men även mindre projekt, pärlor och lokala produktioner. Det går dock inte att komma från att de på senare år drabbats av en himla otur när de tänkt eftersom varenda manus de spottar ur sig numer dras ned av korkad logik, kass dialog, papperstunna karaktärer och den ena klyschan tröttare än den andra. I Under Paris har regissör Xavier bara blandat det han gillar med Hajen och det han gillar i Deep Blue Sea, bytt miljö till något urbanskt (Paris, som du såklart redan snappat upp) och kryddat med effekter som ser ut som de är gjorda uteslutande i Microsoft Word.

Det är skräp, det här. Rent skräp. Människorna vi förväntas heja på är så dumma att det känns parodiskt, logiken så bedrövlig att det inte går göra så mycket annat än att skratta åt eländet och undervattensscenerna i Paris får Sharknado att se ut som en ILM-produktion. Hajarna swischar förbi utan tyngd, storlek eller närvaro och inte sällan är vattnet som renderats runt deras kroppar så dåligt genomfört att de 20+ år gamla datoreffekterna i Deep Blue Sea känns fräschare. Detta gäller dock inte introt i Under Paris, där en bunt dykare stryker med under en marinbiologisk provtagning ute på öppet hav. Här är effekterna bisarrt nog riktigt bra precis som fotot och atmosfären vilket får mig att tro att den delen gjorts av ett annat team under en annan period med en helt annan budget än resten av denna film.