Undertow

Två pojkar växer upp ensamma med sin far i den amerikanska södern i ett hem utan någon större mängd kärlek eller trygghet. De får en hård uppfostran i en vardag som mest består i att ta hand om gårdens grisar och sköta de övriga sysslorna i och kring huset. Detta vardagsliv skapar naturligtvis två osäkra och trasiga individer som får utstå prövningar som ingen skall behöva utsättas för. När deras farbror Deel (Josh Lucas) så en dag dyker upp som gubben ur lådan verkar det först som faderns och dennes brors liv ska ta en positiv vändning, något som visar sig vara totalt fel. Istället vänder farbror Deel de två redan plågade gossarnas liv till en levande mardröm.

Vid första anblicken på filmens framsida ser detta ut som en ytlig actionfylld roadmovie, men inget kunde vara mer fel. Detta är ett högst angeläget, välspelat och välskrivet drama, som utvecklar sig till en i många avseenden otäck thriller. Undertow bjuder även på en sällan skådad närhet och realism, vilket bland annat märks i slagsmålsscenerna som istället för feta explosionsartade ljud vid knytnävsslagen, ljudsatts på ett så ytterst sparsamt sätt att det känns som smällarna träffar mig rakt i ansiktet. Effektfullt och obehagligt.

I en av huvudrollerna som en av sönerna ser vi Jamie Bell som de flesta känner igen från filmen Billy Elliot, men som även är bioaktuell i King Kong. Jamies och de andras skådespeleri levandegör denna gripande och skrämmande historia om girighet, hat och hämnd som även är späckad med ett rikt symbolspråk. Filmen är, liksom Billy Elliot, även en lektion i att inte ge upp, utan att leva efter och tro på sina värderingar. Detta är den 30-årige David Gordon Greens tredje långfilm, och han är garanterat en i raden av nya regissörer inom amerikansk kvalitetsfilm att räkna med.

Skall du köpa eller hyra denna film, vilket jag starkt rekommenderar, läs då inte sammanfattningen på filmens baksida. Denna ger bort en otroligt viktig del i handlingen som inte tar plats förrän ungefär halvvägs in i filmen. Något annat som skriker varningsrop på filmens taffliga omslag är de talrika amerikanska recensionscitaten som i vanliga fall brukar vara illavarslande. Men även denna farhåga är fel, den här gången stämmer nämligen deras budskap faktiskt bra överens med filmen.