Underworld: Evolution

Det är som bekant svårt att ta död på vampyrer. De odödliga rackarna överlever årtionde efter årtionde och lyckas tack vare nya skepnader anpassa sig till det rådande filmklimatet. Den kamouflageförmågan är anledningen till varför 2000-talets filmvampyrer kan ses i åtsittande latex pepprandes högteknologiska vapen. Långt bort från Dracula, Nosferatu och resten av det klassiska hörntandsgänget alltså. Men jag klagar inte. Tvärtom är jag oroväckande förtjust i den typen av modern vampyrestetik; blåsvart ljus, månsken, gotiska byggnader, hussiluetter, skuggor och strilande regn som vräker ner som att syndafloden redan hade anlänt. Jag hade helt enkelt betydligt hellre bott i Transsylvanien är skrivit upp mig på en bostadskö för att få en 3:a i centrala Stockholm.

Första filmens eftertexter har knappt hunnit fladdra förbi innan Seline återigen greppar puffran och tillsammans med sin vapendragare Michael fortsätter sina nattliga härjningar där varulvsslaktande fortfarande är den ingrediens som står högst upp på menyn. Men den här gången är saker och ting lite mer invecklade eftersom Marcus, ledaren för vampyrklanen, har vaknat till liv efter århundraden av dvala. Det visar sig att han har en bror. Dock inte vilken snorig lillbrorsa som helst utan en tvillingbror som är lykantrop (det ringer nog fler klockor om jag använder ordet varulv) och inhyst i evig fångenskap på ett hemligt ställe där han har varit i många herrans år sedan vampyrerna placerade honom där. Marcus vill helt enkelt frita honom medan Seline och Michael vill hindra ett fritagande.

Enkelt uttryckt kan man stapla upp det så här; Evolution är sevärd om man 1) Uppskattade första filmen. 2) Om man liksom mig är svag för vampyrfilm i största allmänhet. Den är som en anabola steroidstinn uppdatering av första filmen; lite större, kraftfullare, snabbare och inte särskilt intelligent. Samtidigt är det lite mer känslor i omlopp, till exempel klämmer regissören Len Wiseman in sin fru Kate Beckinsale i en sexscen där hon och Michael skrynklar till lakanen lite utan att visa alltför mycket kroppsdelar. Däremot är första filmen lite mer manusdriven och noggrann i dramaturgiskt upplägg och storymässig följsamhet vilket gör att jag trots allt håller ettan som aningen bättre. Men Evolution befinner sig inte speciellt långt efter och ett av trumfkorten som den definitivt har är att det inte spills någon tid när det gäller att spilla blod utan här rullar huvudena rätt friskt från början.

Vill man göra en kort sammanfattning kan man uttrycka det som att Evolution i sina bästa stunder är snygg stilistisk förpackad vampyraction utan krusiduller och att den i sina sämsta stunder i alla fall är bättre än vad Blade någonsin varit.

Förresten, känner ni igen vampyrledaren Viktor som hade en större roll i första filmen men som skymtar förbi lite hastigt även här i inledningen? Tar man av allt bläckfiskskägg och snäckor från Davy Jones i senaste Pirates of the Caribbean så simsalabim; samma person. Bill Nighy heter han och är en mycket respekterad brittisk skådespelare.