Underworld: Rise of the Lycans

Filmen:
En vanlig ekvation när det kommer till kärlek på film brukar lyda ungefär: pojke möter flicka, flicka möter pojke, pojke blir kär i flicka, flicka blir kär i pojke, flicka blir sårad av pojke, pojke ber om förlåtelse till flicka, flicka förlåter pojke, pojke och flicka lever lyckliga i alla sina dagar. I Underworld: Rise of the Lycans gör man det hela lite mer omständigt genom att byta ut flickan mot en vampyr och pojken mot en lykan (människa som kan förvandla sig till varulv när han/hon känner för det).

Men i grund och botten är det same shit, different name. En Romeo & Julia-historia om förbjuden kärlek som tar hus i helvete på riktigt när lykanen Lucian anordnar uppror bland lykanslavarna på äkta Spartacusmanér och startar ett krig mellan vampyrerna (som fått för sig att det är okej att hålla lykaner som slavar) och lykanerna. Extra jobbigt för Lucian eftersom han älskar vampyrdonnan Sonja av hela sitt hjärta, medan Pappa vampyr förstås blir tokförbannad då romansen uppdagas och gör allt i sin väg för att sätta stopp på Lucian.

Glöm Kate Beckinsale för en stund. Hennes ersättare Rhona Mitra är som sex på två ben och hennes status som sexsymbol förstörs inte direkt av att hon går omkring i tajt ringbrynja i flera scener i Underworld: Rise of the Lycans. Under den tokläckra ytan är hon dessutom en klart duglig skådespelerska som gör sig kanonbra som trutsmiskande actionhjältinna. Hennes kemi med lykanpartnern Michael Sheen (som alltid gör bra insatser) är lysande och några av filmens bästa scener är mellan dessa två kärleksduvor.

Fast det är förstås inte bara omöjlig kärlek som det ägnas tid åt i Underworld: Rise of the Lycans, här finns också eller snarare framförallt massvis av übervåldsam dräparaction där det slaktas varulvar och vampyrer till höger och vänster. Det sparas inte direkt på blodet och filmskaparna formligen dränker scenerna i rikliga mängder av artärrött slafs. Inte så kul om du har känslig mage, men för alla vi som älskar gammalt hederligt ultravåld i actionfilmer är det förstås rena himmelriket när vassa varulvständer biter igenom bleka armar och enorma pilar borrar igenom pälsiga kroppar.

Underworld: Rise of the Lycans är en föga originell film, men likväl en underhållande, våldsam och stundtals riktigt romantisk actionrulle som överraskade mig positivt. Betyget blir en stark 7:a som mycket väl hade kunnat vara en svag 8:a istället, om det inte vore för det faktum att varulvarna ser ganska så bedrövliga (och tjocka) ut i sin CGI samt att det stressas ihop lite väl mycket när filmen närmar sig sitt slut.

Bilden:
Man kan bli religiös för mindre. Bilden i Underworld: Rise of the Lycans är verkligen helt fantasisk med en skärpa som är lika knivskarp som de vassa svärden som används i filmen. Detaljer som svettpärlor, åtsittande ringbrynjor och fuktiga stengolv är minst sagt tokläckra att studera i förbifarten. Den genomgående månskensblåa färgpaletten som funnits med i alla Underworld-filmer har aldrig någonsin haft ett lika vackert sken och färgerna som mest går i blått, svart och artärrött är fylliga till tusen. De lysande ljusblåa ögonen hos vampyrerna är nästan bisarrt läckra.

Även scener i dagsljus (ytterst få till antalet) imponerar stort med ett härligt djup när det kommer till helbilder ute i den gröna naturen. Svärtan då? Briljant, så när som på ett par brusiga ögonblick som dock är ungefär lika få till antalet som scenerna i dagsljus.

Bilden är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 2:40:1.

Ljudet:
Nästan lika imponerande som bilden. Det här Dolby TrueHD 5.1-spåret lyckas hela tiden balansera det bastunga kaoset i stridssekvenserna med krispiga och klara dialoger på ett ytterst förtjänstfullt sätt - slutstriden är själva höjdpunkten på ljudfronten där allting mixas ihop till en makalös ljudmatta med surroundeffekter som kommer att göra dina högtalare mycket lyckliga. Det är som att befinna sig mitt i stridens hetta och man kan inte göra annat än att bara njuta ohämmat av ett fantastiskt ljudspår som håller referensklass i stort sett hela tiden.

Extramaterialet:
Vi börjar med det tråkiga först: nej, här finns ingen featurette som visar när Rhona Mitra tar på sig ringbrynjan hon bär i filmen. Som plåster på såren får vi dock bland annat en Picture-in-Picture-upplevelse som kallas Behind the Castle Walls och innehåller både bakom kulisserna-klipp och intervjuer längs filmens gång. Överlag riktigt bra där man hela tiden håller igång utan att låta tystnaden ta överhanden. Kommentarspåret med regissören Patrick Tatapoulos, Underworld-skaparen Len Wiseman och tre producenter är även det intressant att lyssna på, men bara bitvis, ibland blir det för pladdrigt och ibland blir det för tyst. Ett par featurettes behandlar skapandeprocessen av filmen med inblickar i bland annat scenbyggena och hur man tog historien från manusform till färdig film. Inte så mycket att hänga i julgranen och detsamma kan man säga om den bedrövliga musikvideon till låten Deathclub med blekfisen William Control. BD-liveinslag finns också med på ett hörn och då i form av den menlösa Cinechat.