Universal Soldier: Day of Reckoning

Filmen:
John vaknar av att hans klenmodiga dotter lipar över att det är monster i huset (inget UniSol-material i det harhjärtade flickbarnet må jag säga). Han gör vad ingen annan fader hade gjort i hans sitts och masar sig upp mitt i natten utan att ens tillägna en svordom åt barnet och dess påfund. Sömndrucken ranglar han ut i köket - SMACK - en kofot i fejset och PANG, PANG - familjen är död.

Plötslig vaknar han upp i ett rum med en sjuksköterska som pratar bebisspråk med honom. Det visar sig att han legat i koma de senaste månaderna och nu känner han sig omåttligt motiverad att döda snubben som drog en kofot i pannan på honom. Detta blir början på en våldsam jakt på förövaren, som visar sig vara en viss Herr Deveraux. Men saker och ting är inte riktigt som det ter sig och snart står det klart att Johns blodshämnd är en del av någonting mycket, mycket större.

Day of Reckoning är en såkallat semi-sequel. Vilket betyder att man inte nödvändigtvis måste ha sett de andra Universal Soldier-filmerna för att hänga med (även om det är att rekommendera). Filmen har promotats flitigt med Van Damme och Dolph Lundgren som dragplåster och herrskapet har dessutom, en smula missvisande, fått äran att pryda omslaget. För de båda har faktiskt försvinnande små roller som inte sträcker sig mycket längre än att dom fått varsin fight-scen.

Huvudrollen spelas istället av engelsmannen Scott Adkins som väger upp det han saknar i karisma (vilket är mycket) med ett stort kunnande i den ädla konsten att förmedla film-stryk. Även om Van Damme spelar The Big Boss-Deveraux, så är det vitryska UFC-bekantingen Andrei "The Pitbull" Arlovski som gestaltar elakingen som får mest plats i rutan. Hans repliker utgörs uteslutande av grymtningar och diverse gorillaljud medan han går bärsärkagång som Pippis pappa på PCP.

Precis som föregångaren, Regeneration, så är denna regisserad av John Hyams, son till Peter Hyams, som är skyldig till de flesta gamla Van Damme-dängorna. Att Hyams den yngres styrka ligger i det visuella är inte mycket att orda om. Universal Soldier: Day of Reckoning är riktigt snygg på sina håll. Inledningsscenen som är filmad ur förstapersons-perspektiv är minst sagt innovativt klockren. Men vad Pappa-Peter glömt lära sin son är vidden av replikernas betydelse för intrigen och grunderna i att förmedla en berättelse på ett följsamt sätt.

Att samtliga skådespelare mer eller mindre suger är på något vridet vis överkomligt i den här typen av film, lika så att manuset är lövtunt. Men att storyn förmedlas på ett så ansvarslöst sätt att man svårligen hänger med är förkastligt. Hyams har uppenbarligen försökt ta varumärket till en ny nivå och ansträngt sig för att skapa något smartare och finurligare är föregångarna, istället för att lägga krutet på det han verkligen behärskar - visuella trollkonster och snyggt koreograferade slagsmål.

Visst, ljusglimtarna finns där. Inte minst i upplösningen när John avvecklar ett halvt UniSol-kompani med förintande ninja-manövrar. Men i det stora hela så blir aldrig mer storslaget eller adrenalinförhöjande än vad det blir förvirrande. Filmens biljakt, där John och hans antagonist bumpar in i varandra, är på sin höjd en lika mäktigt upplevelse som att beskåda en mellanstadieklass göra upp med radiobilarna på Liseberg.

Martin röstar för mer action, fläskigare explosioner och mindre krystade tankenötter som stjäl underhållningsvärde. När jag ser en film som marknadsförs med radarparet Van Damme-Lundgren vill jag inte behöva tänka och anstränga mig för att underhållas. Jag vill se rödglödgade kulsprutepipor och testosteronstinna våldsikoner göra fotavtryck i varandras ansikten - rakt igenom. Annars kan det vara.

Bilden:
Bilden är riktigt bra. Den väl avstämda färgpaletten bidrar med en stämningsförhöjande effekt och svärtan står sig fortlöpande klanderfritt. Skärpan och detaljrikedomen lämnar inget i övrigt att önska och håller sig stadigt inom ramarna för en tillfredsställande Blu ray-transfer. Universal Soldier: Day of Reckoning visas i formatet 2.35:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Ljudspåret är lite av en besvikelse. Filmen är överlag dialogfattig och det är nästan tur, med tanke på hur konstlat dialogen framförs av DTS-HD 5.1 Master Audio-mixen. Hela ljudupplevelsen känns alldeles för stum och lam för att göra någon lycklig. Ljusglimtar finns i actionsekvenserna, men i det stora hela väger det inte upp att vidden av en levande ljudmix ignorerats genom nästan hela produktionen. Högst mediokert.

Extramaterialet:
Inget.