Upp

Filmen:
Pixar sitter i en bra sits. Minst sagt. Det mesta de tar i blir till guld, det som förblir en mindre ädel metall hyllas ändå som rent guld av en enig presskår. Pixar Animation Studios kan inte fela, trots en berättarmässigt forcerad Monsters Inc, en trist Bug's Life och en ihålig Wall-E kan de inte göra fel.

När nyaste rullen från Pixar, Upp, är som bäst är den tankeväckande djup och samtidigt barnsligt skojfrisk. Den är subtilt poetisk och vacker på samma gång. Pixar har gått från att bara underhålla till att skapa filmer som har en artistisk ådra som för varje år som går gör ett djupare och djupare avtryck i filmhistorien.

Något mästerverk är dock inte Upp och att den nu nominerades för bästa film på Oscars-galan känns lite som en tvångsnominering efter allt tjat om hur komik och animerad komik per definition utesluts ur akademins sållning.

De första 20 minuterna är mest troligt det bästa Pixar någonsin gjort. Smart strukturerat, mästerligt iscensatt, fantastiskt tonsatt och underbart charmigt, varmt och rörande vackert. Jag blev nästan tårögd under den första kvarten, och levde sedan i ytterligare 15 minuter bara på ruset från det där fenomenala introt. Sen tappar Upp, ganska rejält till och med, innan den hämtar sig och precis som Wall-E avslutar lika starkt som den började.

Pixars problem både i Upp och Wall-E är den där överdrivet barnsliga ihåligheten som ofta blir frenetisk, hysterisk. Nu pratar jag inte om att filmen som sådan främst är riktad mot barn (och inte 32 år gamla spelgeeks) men rent dramaturgiskt. Långa partier i filmens mitt känns som utfyllnad, samspelet mellan Russel och Carl tappar momentum och Upp gör mig sömnig för en stund.

För sexåriga Bollibompa-fanatiker är såklart märkligt animerade, talande hejduks-hundar, galna, chokladdyrkande superstrutsar i regnbågens alla färger (vid namn Kevin) och stelkrampsspruteskjutande minijaktflygplan styrda av sällskapsdjur ett perfekt sätt att föra en till en början jordnära och tänkvärd historia framåt. För blir det lite pannkaka av tredje akten och jag sitter och väntar på att det ska ta slut.

I min värld hyllas Pixar kanske lite väl mycket som det sett ut under de senaste åren. För även om de står bakom fantastiska filmer såsom Toy Story, Hitta Nemo, Superhjältarna och Ratatouille har de på senare år (enligt mig) inte varit särskilt mycket mer briljanta än sina konkurrenter. Over the Hedge var till exempel bättre än Cars och Kung-Fu Panda var bättre än Wall-E.

Upp var bra, men inte magnifik.

Bilden:
Att försöka hitta ett enda litet fel i den här bilden, är som att försöka finna en plats på Jespers härligt fläskiga torso som inte täckts av tjockt, svart kroppshår. Upp är Disneys bästa transfer hittills och det säger inte direkt lite. Paletten är underbart väl balanserad, varierad och njutbar, svärtan är helt perfekt liksom kontrasten. Varje liten sekund av den här filmen är perfekt rent bildmässigt. Jag har försökt, och försökt, men hittar ingenting att gnälla på.

Ljudet:
När Disney tar i från tårna står alla andra sorgset och kikar på. För inga är så bra som Disney när det gäller Blu-ray-kvalitet, vilket de bevisat både med en handfull spelfilmer men även såklart med Pixars animerade långfilmer som Cars, Wall-E och Upp. Ljudet i Upp är dynamiskt som aldrig fött, fantastiskt balanserat och panoreringarna känns mer levande än i någon annan animerad långfilm jag sett. Dialogen tappar aldrig fokus i mixen och hela DTS-HD Master Audio 5.1-spåret skriker briljans.

Extramaterialet:
Den svenska versionen innehåller en skiva med själva filmen på och en fylld med extragodis. Bäst är minidokumentären Adventure is Out There! som i 22 minuter ger en njutbar inblick i förhandsarbetet som Pixar utförde innan de påbörjade animationsarbetet med Upp. Med bland extramaterialet finns även bortklippta scenen "Married Life" som är ljuvlig och visar Carl och Ellies liv som gifta.