Vanishing on 7th Street

Filmen:
Brad Anderson brukar vara en kompetent filmskapare när det kommer till spänning. Session 9 förblir en av 2000-talets mest förbisedda rysarpärlor (trots, eller kanske tack vare, att ärkesopan David Caruso finns med i rollistan), medan filmer som The Machinist och Transsiberian båda var utmärkta thrillers som levererade ett flertal nagelbitarsekvenser på vägen fram till eftertexterna. Det är därför det känns så märkligt att hans senaste film, Vanishing on 7th Street, aldrig blir till mer än en gäspning på skrämselfronten.

Mest märkligt är det att ett filmbolag ens gav grönt ljus åt det här eländet som känns mer och mer som en film av M. Night Shyamalan för varje sekund som går. Vad är det för jäkla svammel som manusförfattaren Anthony Jaswinski kokat ihop egentligen? Ett strömavbrott mörklägger hela Detroit och människor börjar i samma veva försvinna spårlöst efter att ha hamnat i mörkret. Ett fåtal främmande människor som klarat sig undan den första utgallringen av mörkrets makter som gömmer sig i mörkret kämpar för sina liv genom att hela tiden försöka hålla sig i skenet från diverse ljuskällor.

Du som tittar gör också bäst i att hålla dig i ett ljussatt rum, gärna med rediga strålkastare som riktas mot dig, för annars är risken överhängande att du kommer somna redan efter några minuter. Vanishing on 7th Street består i princip av tre saker som återupprepas gång på gång. Karaktärer pratar om gamla synder/delar med sig av diverse snyfthistorier. Mörkret kommer. Ficklampan eller valfri annan ljuskälla slutar fungera, vilket leder till att karaktärerna i fråga försvinner från jordens yta. Den här formulan blir väldigt snabbt enformig och förbättras knappast av de religiösa undertonerna som vittnar om att undergången är i antågande. Att sen träbocken Hayden Christensen med sin förstoppade nuna är den som spelar huvudrollen i filmen gör inte direkt saker och ting bättre.

Han får sällskap av bland andra John Leguizamo och Thandie Newton som skum biograftekniker (som av en händelse råkar läsa om mörk materia just innan den första mörkläggningen äger rum) respektive hispig mamma med konstant söndergråten blick. Ingen av skådespelarna glänser direkt i sina roller och det är väl egentligen inte så märkligt med tanke på det material som de har att arbeta med. Sölig sentimentalitet och larviga skrämselscener där mörkret såklart är övermäktigt att kämpa mot avlöser varann om vartannat. Vanishing on 7th Street innehåller ett par effektiva kameraåkningar som får en att tänka på de svepande kameraarbetet i Session 9, men i övrigt är det väldigt lite som pekar på att Anderson eller någon annan med grundläggande kompetens inom regiyrket är den som stått bakom spakarna. Det känns som sagt mer som om M. Night Shyamalan stått vid rodret.

Och med den gubbens senaste filmer i åtanke är det knappast att räkna som en komplimang.

Bilden:
Vanishing on 7th Street är en mörk film. Så mörk att man var tvungen att filma den med kraftig ljussättning och sedan skapa mörkret i redigeringen - det ger filmen en plastig och hårt stiliserad framtoning som lider av en del banding och störande brus. Men i övrigt är det en bra transfer med riktigt fin skärpa där findetaljerna är fantastiska att titta på samtidigt som såväl djupkänslan som svärtan är av hög kvalitet.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett strålande DTS-HD Master Audio 5.1-spår som levererar ett par kusligt subtila surroundeffekter med knarrande golv, viskande spökröster och svepande vindpustar som stämningshöjare i de bakre högtalarna samtidigt som de främre högtalarna gör sig redo för de lite mer intensiva ljudeffekterna med dånande pistolskott och explosioner. Precisionen är riktigt bra genom hela filmen och det skapas en skön ljudmatta i de tystare scenerna då den stämningsfulla musiken lägger sig som ett täcke över högtalarna.

Extramaterialet:
Ingenting.