Andre Lamartine
Chu Chu Rocket
Jag ägde tyvärr aldrig en Dreamcast som pojkvasker, men när jag väl satte tänderna i det helvirriga Sonic Team-spelet Chu Chu Rocket hos en vän ville jag inget annat än att bosätta mig i hans vardagsrum att spela denna kaotiska katt-och-råttlek - i all evighet. Så beroendeframkallande och hysterisk är denna fiffiga lilla stressmoment till spel, där jag bemästrade den irriterande konsten att sabotera för min kompis så väl (genom att leda hans möss till min raket) att han kunde slå av konsolen av ren frustration och kalla mig fuskare. Vår vänskap blev hur som helst kortvarig och jag förlorade därmed mina Dreamcast-privilegier, men denna utmärkta lilla Dreamcast-skatt - en pärla jag än idag tar fram från mobilen för att lösa lite pussel - gjorde mig till ett lojalt Chu Chu-fan. Världen kan behöva lite mer av den febrila spelglädje som tillkommer med Mouse Mania...
Petter Hegevall
Powerstone
Jag ägde en japansk Dreamcast och en europeisk, på den här tiden. PAL-maskinen hade Sega-distributören Brio Leksaker postat till mig eftersom jag redan då skrev spelrecensioner för ett antal mindre dagstidningar medan den japanska importerats av Spelbörsen Östersund och sedan inhandlats av mig, för en himla massa pengar. Just tack vare att jag ägde en NTSC-maskin kunde jag naturligtvis importera Capcoms hypade 3D-slagsmål samma dag som det släpptes i Japan och jag vill minnas att det endast tog en dryg vecka innan jag och barndomsvännen Jimmy satt och nötte knappar i rollen som Fokker (Falcon). Min Powerstone-förälskelse var omedelbar. Jag kärade ned mig i friheten, i den snortighta spelkontrollen, musiken och den fenomenalt tjusiga grafiken och det tog inte lång tid innan jag var djupt, svårt beroende. Jag och barndomsvännen Jimmy träffades efter avslutat arbete dagligen och gick 100+ matcher, per kväll, vilket gör det till ett av fightingspelen jag tillbringat allra mest tid med, någonsin.
Kim Orremark
Virtua Tennis
Ett par år innan min importerade Dreamcast äntligen landade hos postkontoret (ja, på den tiden då det faktiskt fanns postkontor) ägnade jag och min bästa kompis Steffe massor och åter massor med tid åt Super Tennis på Super Nintendon. Vi spelade doubles till fingar blödde och handkontroller vittrade sönder. När Dreamcasten anlände skaffade jag direkt Virtua Tennis och våra intensiva bataljer blev om möjligt ännu mer tävlingsinriktade. Grafiken var otrolig, bolljuden fantastiska och responsen i handkontrollen gjorde att vi det faktiskt kändes som att våra egna färdigheter växte efter varje match. Jag var aldrig intresserad av tennis (och blev det inte heller) men absolut inget sportspel har fått mig att spela så mycket av någonting jag inte ens förstår som Virtua Tennis till Dreamcast.
Mikael Sundberg
Soul Calibur
Hypen stegrades i över ett år medan arkadspelet släpptes och visade sig vara en strålande uppföljare till det redan utmärkta Soul Blade. Sen valde Namco att konvertera spelet till ärkefienden Segas nya konsol istället för sina allierade hos Sony, och förräderiet var totalt. Men resultatet blev ett spel som krossade arkadversionen och än idag står sig som ett av de allra mest perfekta fightingspelen. Grafiskt har det överträffats många gånger om, men spelkänslan är helt oslagbar och stämningen är närmast magisk, när det fantastiska hjältegänget spöar upp varandra med gigantiska vapen ackompanjerat av dånande musik och lika dånande ljudeffekter. Det var också det sista spelet som vågade stå på egna ben - redan i uppföljaren började man stoppa in onödiga gästkaraktärer för att lura till sig nya spelare. Soul Calibur håller än idag.
Jonas Mäki
Capcom vs SNK 2: Mark of the Millennium 2001
Det vore synd att kalla det för det bäst fightingspelet genom tiderna, men det är tveklöst det jag spenderat mest tid med och tillika det som fick mig och mina kompisar att helt överge handkontroller till förmån för arkadjoystickar. Under flera års tid (från att det släpptes i Japan långt in på Xbox 360-eran) var det en självklarhet att jag och mina kompisar träffades minst en dag varje helg för att tillsammans ha legendariska spelkvällar. Det är svårt att sätta fingret på det (kanske var det variationen, kanske just att SNK fanns representerat), men just Capcom vs SNK 2 blev tillsammans med Halo: Combat Evolved vårt huvudnummer som otaliga timmar spenderades tillsammans med. Än idag räcker det med att tänka på spelet för att jag ska höra dess soundtrack i huvudet och jag skulle i sömnen kunna plocka ihop ett bra team kämpar och dänga ganska precis vem som helst i en rekorderlig tvådimensionell holmgång av klassiskt snitt.
Joakim Sjögren
NHL2K
Som gammal hockeytok så kan jag än idag sörja faktumet att NHL2K-serien gick i graven. För samtidigt som EA kanske gjorde mer polerade helhetsupplevelser så försökte 2K Sports alltid satsa på en mer "autentisk" rink-upplevelse, och jag älskade hur ljuvligt det kändes att skjuta gummitrissor över den nyspolade och virtuella isen i NHL2K. Jag uppskattade förövrigt hur spelets målvakter hade mer rörlighet i lederna och det kändes överlag som om den artificiella intelligensen var bättre i kontrast mot EA:s motsvarighet. Nu nådde visserligen inte serien samma popularitet som sin största rival i slutändan, men stunderna jag hade tillsammans med serien, och framförallt med NHL2K på Dreamcast, är minnen jag alltid kommer bära med mig.
Jonas Mäki
Shenmue
Idag är det så länge sedan att många kanske glömt hur totalt banbrytande Shenmue var för sin tid. Inte bara hade det en lång, övergripande historia tänkt att spänna över flera spel - det hade också ett helt unikt upplägg med en levande värld där alla personer hade ett eget liv. Det gick att följa efter slaktaren som efter avklarat jobb gick hem för dagen, hitta tjuvrökande ungdomar mörka gränder och prata katter med gamla tanter. Alla hade en egen röst, ett unikt ansikte och världen var levande på ett sätt spelvärlden aldrig tidigare skådat med en spelmässig variation som hör till det absoluta toppskiktet än idag. Jag dyrkade Shenmue när det begav sig och det är ett spelminne som hör till dem jag värderar absolut högst.
Mikael Sundberg
Jojo's Bizarre Adventure
Capcom släppte otaliga fightingspel på Dreamcast och egentligen finns det väl flera som är bättre - Capcom vs SNK 2, Marvel vs Capcom 2 och förstås Street Fighter III: Third Strike. Men jag vill ändå passa på att uppmärksamma en doldis i sammanhanget. Det här märkliga fightingspelet byggde på en redan då klassisk manga, som var helt okänd i väst. Men det gick väldigt snabbt att bli förtjust i Jotaro Kujo, Dio Brando, Joseph Joestar, Mohammad Abdul, Jean Pierre Polnareff och alla andra. Jojo's Bizarre Adventure hade förstås strålande pixelgrafik, då det byggde på samma arkadhårdvara som Street Fighter III. Men det hade också en riktigt skön spelkänsla, där alla karaktärerna hade egna egenheter som gjorde att man fick justera taktiken ordentligt beroende på om man mötte till exempel Mariah, Vanilla Ice eller Pet Shop. Balansen lyser visserligen med sin frånvaro, men Jojo's Bizarre Adventure är ett genuint roligt spel att spela.
Johan Vahlström
Ready 2 Rumble Boxing
Det är få boxningsspel som ens är i närheten av hur bra och roligt Ready 2 Rumble Boxing är. Det är visserligen inte konsolexklusivt, men jag tycker ändå det är ett av de absolut bästa spelen som släpptes till Dreamcast. De löjligt överdrivna karaktärerna som Afro Thunder, Tank Thrasher och "Big" Willy Johnson hade alla olika fightingstilar vilket gjorde att det var värt att spela om spelet flera gånger om. Jag vet inte hur många gånger jag klarade av spelet med alla karaktärer, men detta spel gick verkligen varmt i mina yngre dagar. Det var länge sen vi fick ett bra boxningsspel och tyvärr verkar genren ganska död. Om jag fick önska hade jag gärna sett en uppföljare till detta spel, eller till och med en remake/remaster.
Petter Hegevall
Resident Evil: Code Veronica
Resident Evil 3: Nemesis var inte ett spel som jag fastnade för vilket i sin tur gjorde att min längtan efter mer högkvalitativ zombie-skräck signerat Shinji Mikami var extra stor när Sega och Capcom dundrade ut Resident Evil: Code Veronica. Storyn var en direkt fortsättning på handlingen i det briljanta Resident Evil 2 och jag minns mycket väl hur mycket jag gillade bytet av miljö från Raccon City till den där läbbiga fängelse-ön Rockfort Island. Code Veronica var och förblir sådär atmosfäriskt och obehagligt som Resident Evil verkligen är, när det är som bäst - och tillsammans med Powerstone och Soul Calibur är det mitt favoritspel till Dreamcast.
Andre Lamartine
Seaman
Innan alla skräddarsydda simulatorspel för Youtube-gamers invaderade spelsfären fanns det en simulatorupplevelse som enligt min mening slog allt som ragdoll-flippande getter hette: Seaman till Dreamcast. Detta var en titel jag upptäckte långt efter att Dreamcast försvann från konsolradarn och som snabbt fascinerade mig med sin torra artificiella intelligens och bisarra säregenhet. Ok, så detta är väl ingen "favorit" och tekniskt sett finns det betydligt mer spännande titlar till konsolen om man inte är så sugen på att justera akvarietemperaturen och kittla obehagliga bebisfirrar i två veckor, men originaliteten och risktagandet i detta husdjursprojekt måste ändå berömmas nu när vi ändå firar Dreamcasten och dess odödliga arv. Synd bara att mikrofonen slutade fungera innan jag hann se vad som blev av mina fiskmän som alla hette "Bob" (i brist på bättre fantasi).
Andre Wigert
Tony Hawk's Pro Skater 2
Likt herr Lamartine ägde jag aldrig någon Dreamcast, vilket är synd som skam då själva konsolnamnet är det mest förföriska som någonsin har tryckts på en spelenhet i hårdplast. Maskinen som bjuder in till en drömvärld, eller tar en dröm och hivar den rakt i plytet på dig. Både Playstation och Xbox låter som generiskt skräp i jämförelse med Sega-visionen om att avbryta den nedregnade skräpvardagen mot något så vackert som bara kan jämföras med ett sovande undermedvetet. Men skitsamma, för vad jag minns lirades det en hel del Tony Hawk's Pro Skater 2 under det tidiga 2000-talet. Grabbarna och jag garvade som tokar när manual-kungen Rodney Mullen höll en grab lite för länge och sedan skrapade ansiktet längs betongen en bra bit tills han sänkte ett gäng med staplade oljefat som av någon anledning stod mitt i brädåkarhangaren. Musiken var också fantastisk med dängor som Guerilla Radio och Papa Roach-dängan Blood Brothers och kanske var just Tony Hawk-soundtracket själva anledningen till att jag idag knappt klarar av mer än tio sekunders lyssning av lugna favoriter-radiostationen. Dreamcasten borde ha haft en plats i mitt barndomshem. Dels för spelbiblioteket, men framförallt för konsolens uppstartsljud med de där löjligt harmoniska dropparna.
Jonas Mäki
Phantasy Star Online
Än idag finns det inget spel jag spelat mer än Phantasy Star Online, onlinerollspelet som fick mig att flytta mitt spelande online - för gott. Innehållsmässigt fanns det egentligen inte så himla mycket, men Sega hade skapat ett spel men en unik känsla och ett riktigt bra arkaddoftande gameplay som gjorde att det tåldes att spelas om och om igen i jakten på bättre loot och högre level. Och som jag och mina vänner gjorde detta. Telefonräkningarna (detta var med modem) skenade, tiden spelade seglade förbi 2000 timmar och blundar jag, kan jag än idag se mig och mina vänner slåss mot De Rol Le på den forsande flotten och höra den pumpande boss-musiken i en kamp som ofta slutade med att flera dog innan någon segrade, varpå looten kunde bärgas och delas med andra ombord på skeppet Pioneer II. Ren Sega-magi när den var som absolut bäst. Varken Playstation 2 eller Gamecube erbjöd onlinestöd ur lådan som Dreamcast gjorde och Xbox hade visserligen nätverkskort, men det skulle komma att ta ett år innan Xbox Live var igång. Sega var långt före sin tid med Phantasy Star Online som är ett av mina personliga bästa spel genom tiderna.
Johan Vahlström
Skies of Arcadia
Jag är en riktig sucker för japanska rollspel och ett av de absolut bästa till Dreamcast var Skies of Arcadia. Det finns turbaserade strider och en stor värld att utforska. Och precis som namnet antyder gjordes det för det mesta i luften med ett luftskepp. Jag fick en känsla av framgång genom att låsa upp mer och mer av den totalt dolda kartan och jag har alltid gillat spel där man kan rekrytera nya kompanjoner (22 stycken om man inte räknar de som automatiskt följer med) med Suikoden-serien som det bästa exemplet. Spelet fick kanonbetyg, men floppade tyvärr i försäljning. Detta spel var och är värt mycket mer än vad försäljningen visar.
Kim Orremark
Chu Chu Rocket
Jag, precis som vår eminente André, var djupt förälskad i Chu Chu Rocket till Dreamcast. Jag spelade det varje dag i över två års tid och kunde inte lägga ifrån mig handkontrollen. Det var precis lika briljant i sololäge som med en lillasyster bredvid sig i soffan och även fast konceptet i sig var och är tämligen simpelt fanns det ett djup som fortfarande är häpnadsväckande. Chu Chu tillsammans med Resident Evil: Code Veronica, Shenmue och nästkommande spel bland mina favoriter definierade verkligen Dreamcast för mig och har cementerad den konsolen som en av mina absoluta favoriter någonsin.
Joakim Sjögren
Rayman 2: The Great Escape
Jag ska erkänna att jag inte har allt för stora känslor när det kommer till Segas sista (eller?) konsol. Inte för att jag hade något emot tatt spela med märkliga handkontroller runt millennieskiftet (N64- och Dreamcast-dosan var seriöst byggda för reumatiska utomjordingar), men mitt fokus låg trots allt på Nintendo och Playstation när kalendern visade 2000. Ett spel jag dock lirade på Segas drömkonsol var Rayman 2: The Great Escape, och jag älskade verkligen varenda minut i skorna på Ubisofts lealösa maskot. Den färggranna grafiken och alla hemligheter man kunde upptäcka gjorde nämligen en 10-årig Joakim stormförtjust, och även om det inte håller samma klass som Super Mario 64 eller Banjo Kazooie så har Raymans piratsaga en speciell plats i mitt hjärta.
Jonas Mäki
Jet Set Radio
Även när Jet Set Radio släpptes, var det kontroversiellt. Spelet gick alltså ut på att klottra, mer eller mindre samt helst förnedra och misshandla polisen på kuppen. Idag låter det kanske inte så kontroversiellt, men vilka konsoltillverkare bedömer du skulle kunna göra ett graffittispel idag? Nintendo? Sony? Microsoft? På flera sätt står Jet Set Radio för det som gjorde Sega till just Sega, med sanslöst enerverande musik, ett fullkomligt unikt upplägg, iögonfallande grafik och en spelbarhet som gör att man gärna plockar upp spelkontrollen igen och säger "bara en gång till". Jag vet inte hur många gånger jag har spelat igenom Jet Set Radio, dess soundtrack (Sweet Soul Brother och Rock it On!) finns än idag bland mina gillade låtar på Spotify och sammantaget är detta en av mina absoluta favoriter till Dreamcast som fortsatt vara lika underhållande då som nu.
Vi rekommenderar även vår mastodontartikel 20 år med Sega Dreamcast.
Vilka är dina favoritspel från Dreamcast?