En vanlig fördom folk brukar ha kring finnar är att deras alkoholvanor gränsar till det abnorma med halsande av brännvin som om det vore vatten. Gärna i samband med bastubad. Vares - Aprilflickorna lär knappast minska de fördomarna. Inte ens i filmer som Cocktail med gubbpungsjuckande Tom Cruise och Coyote Ugly med världshistoriens snyggaste bartenders spenderas så mycket tid inne på barer som det gör i Vares. Här sups det så larvigt mycket att det blir som ett stående skämt genom hela filmen.
Jag tror jag fick det till tretton gånger som karaktärer sitter inne på barer och super under filmens gång. Av dessa tretton gånger inträffar fyra-fem stycken bara under den första halvtimmen. Krystade och högst överflödiga scener där Vares antingen suger på en öl själv eller sitter tillsammans med sina vänner, varav en uppenbarligen har fastnat i 70-talet med tantglasögon, tantfrisyr och bockskägg i en kombination som i en perfekt värld hade varit olaglig på alla kontinenter. Det babblas om brudar, bärs och mera brudar.
Vad ingen verkar begripa är att det hade varit hemskt trevligt med någon form av spänning. Åtminstone lite grann. För Vares - Aprilflickorna är trots det eviga supandet ingen film från Nykterhetsförbundet eller en dokumentär om livet som alkoholist. Det är en thriller baserad på en populär finsk författares romansvit om privatdetektiven Jussi Vares som i den här delen tar sig an ett fall med tre försvunna flickor som efter ett tiotal år fortfarande är ouppklarat. Manusmässigt är Vares - Aprilflickorna en enda stor katastrof med vad som känns som ett oändligt antal parallella sidohistorier som överlappar varandra och som aldrig utvecklas. De bara finns där för att skapa förvirring.
Jag förstår fortfarande inte vem gubben som kastas överbord från en färja i inledningen var eller varför i hela friden någon tyckte att det var en kul grej att visa denna händelse projicerad i en spåkula som en spåtant sitter och tittar ner i. Eller varför man helt slumpmässigt använder sig av portugisiska namn eller varför karaktären Vares med jämna mellanrum ska gå omkring och prata för sig själv via en voice-over som får en att tänka på Den Nakna Pistolen mer än någonting annat.
Men det jag undrar mest över är varför man helt och hållet slopat spänningen. Vares - Aprilflickorna har inte ett enda spännande moment. Det är som att titta på Irene Huss dränkt i alkohol med skådespelare som antingen överspelar eller helt enkelt inte spelar alls. Det är 90 minuter där en tredjedel ägnas åt supande och där resten bara puttrar på med gräslig musik, rutten regi och ett manusarbete som mer än någonting annat gör en genuint förvirrad. Men fotot är snyggt i alla fall.
Och jodå. Det bastas också. Även det med alkoholintag med på ett hörn.