Vares - Den rättfärdiges väg

I min förra recension på en Vares-film reagerade jag över hur extremt mycket supande som förekom i den - och nu tänkte jag göra samma sak igen. För även i Vares - Den rättfärdiges väg konsumeras det så pass mycket alkohol att man slutar räkna gångerna redan efter fem minuter. Jo, finnar tycker uppenbarligen om att dricka Koskenkorva och halsa i sig öl till såväl frukost som lunch och middag, men att slänga in supscen efter supscen i brist på annat känns mer än någonting annat som ett desperat sätt att fylla ut luckor i ett manus som skulle ha behövt åtminstone fem omskrivningar innan det skulle vara värt att filma eländet.

I den här delen hamnar Vares i en liten by i Österbotten där en ung kvinna hittats mördad. Hon har kopplingar till den sekt som tagit över byn och som styr allting med järnhand. Vares snubblar snart över mörka hemligheter som involverar såväl samhällets sinnessjukhus, sexuellt frustrerade taxichaffisar och alkoholiserade sektledare.

Jag blir inte klok på Vares. Försöker man göra en noirdoftande deckare? En komedi? En informationsfilm för nykterhetsföreningen? Tonen skiftas hela tiden med samma smidighet som den hos en gigantisk elefant i en affär som säljer väldigt små och väldigt ömtåliga porslinsfiguriner. Ena stunden mördas någon med kuslig musik i bakgrunden som för att verkligen förklara för oss att "det här ska minsann vara spännande", bara för att i nästa scen innehålla Vares som knallar in på en bar och med en trött voice-over säger någonting skojigt på finska och sedan dricker en bärs eller två med sina polare som alltid diskuterar någonting som antingen rör religion, brudar eller böcker.

Den klumpiga genremixen kombinerat med de livlösa och extremt träiga finska skådespelarna gör att det aldrig infinner sig någon som helst spänning i Vares - istället blir det på tok för mycket putslustiga kommentarer och karaktären Vares konstiga beslut som märkligt nog inte redan dödat honom. Han är inte bara väldigt oförsiktig hela tiden, utan också väldigt korkad. Som när han sitter i mörkret och spanar på ett möte med filmens skummisar (som passande nog sker utanför en byggnad i just det ögonblicket som Vares kommer dit). Då får han för sig att det är jättebra att röka en cigarett samtidigt, vilket ju inte alls glöder någonting och skulle kunna synas rätt tydligt ifall skurkarna fått för sig att kasta ett getöga åt det hållet.

Den enda riktiga ljusglimten i den här tramsiga och spänningslösa soppan är att Jonas Mäkis morbror tillika Finlands största kunggubbe Jarmo Mäkinen är med som en av filmens elakingar. Han har inte jättemycket tid framför kameran, men i de få scener som han medverkar i är det han som stjäl showen - och gör att betyget som syns uppe i högra hörnet är en tvåa och inte en fet etta.