Världarnas Krig

Det finns alltid tydliga tecken på att en ny Spielberg-rulle är i stan. De gigantiska marknadsföringskampanjerna har i regel pyntat stora delar av centrum sedan flera veckor tillbaka som om att det vore någon slags filmisk julskyltning på gång. Men trots att Världarnas Krig är Stevens, ni får ursäkta att jag omnämner honom med förnamn men jag har växt upp med hans filmer och tar mig därför friheten att låtsas som om att vi är lite bekanta, riktigt stora äventyrssatsning sedan Jurassic Park så är allt inte som vanligt just denna gången. Denna här sommaren är nog första gången som Steven fått känna på hur det känns att dela med sig av medieutrymmet. Batman Begins, Sin City, Star Wars, Kalle och Chokladfabriken har haft minst lika massiva presentationer av sina filmer och Steven lär inte ha varit glad över utvecklingen. När de ljumma recensionerna av Världarnas Krig dessutom började trilla in kan jag tänka mig att den annars så sympatiske regissören brusade upp och började fundera en del i banorna på om det trots allt kanske inte skulle vara lite småkul att förvandla i alla fall en och annan människa till aska med laserstrålar. Eller kanske inte. Riktigt så väl känner jag ju inte honom, trots förnamnstilltalet.

Tvåbarnspappan Ray (Tom Cruise) tillhör den oansvariga typen. Varken han eller hans två barn ser fram emot att spendera helgen ihop. Och värre blir det. Vad som börjar som extrem väderlek visar sig vara en mångårig planerad attack av utomjordiska tripodmaskiner. Syftet? Att utrota mänskligheten, varken mer eller mindre. Parallellt med att jorden blir anfallen av rymdvarelser blir Ray attackerad av dåligt samvete och försöker mitt i kaoset ta hand om sina barn. Men tonårskillen (Justin Chatwin) är mer intresserad av att ansluta sig till militären medan lillflickan (Dakota Fanning) har fullt upp med att varva brådmogna kommentarer med hysteriska klaustrofobiska utbrott. Eftersom Dakota Fanning kom på tal så kan jag bara inflika att tösen är en grym skådespelerska, kommer dominera Hollywood under många år framöver och säkerligen bli en ny Meryl Streep. Men först måste hon jobba på att bli av med sitt överspel. Det finns ingen anledning att i varenda scen se ut som om att man just bevittnat hur ens familj blivit uppätna av grannens guldfiskar. Ungefär den uppsynen har hon vilket kan bli lite irriterande, hur duktig hon än är.

Första halvan av Världarnas Krig är precis så gäckande apokalyptisk som man hade hoppats på. Men efter hand som fokus riktas på relationen mellan fader och dotter hemfaller storyn åt virriga sidospår där Tim Robbins illa skrivna karaktär gör entré. Någonstans under sista tredjedelen av filmen så ändrar utomjordingarna beteende på ett i mitt tycke ovälkommet sätt. Den mänskliga massutrotningen byts ut mot att de börjar punktbevaka ett speciellt hus och istället för att bara spränga det ska de tvunget in och leta efter människor. Det blir ett irrationellt störningsmoment som dels drar ner tempot men även känns dramaturgiskt onödigt.

Det har redan skrivits spaltmeter om filmens slut så jag tänker inte fördjupa mig i det och absolut inte bjuda på några spoilers. Jag nöjer mig bara med att konstatera att den märkligt lakoniska upplösningen bara illustrerar att även en demonregissör som Steven Spielberg slarvar ibland. Det är förvisso skönt att han inte är övertydlig utan vågar vara okonventionell men jag personligen tycker att tittaren förtjänar mer än den tama avrundning som berättarrösten bjuder på. Detsamma kan sägas om avslutningen som involverar familjen, om slutet på invasionen blev för okonventionellt så blev familjeslutet för konventionellt.

Nu låter det säkert som om att jag inte gillade Världarnas Krig vilket faktiskt inte alls stämmer. I sina bästa stunder är det en oerhört maffig invasionsskildring och en tekniskt superb film som ni absolut ska se till att se illa kvickt och antagligen lär ha mycket behållning av. Men med tanke på att den är gjord av en av filmhistoriens största och mäktigaste regissörer som haft ett enormt inflytande på den moderna filmen och levererat klassiker på löpande band vill jag nog hävda att det hade kunnat göras bättre.