Velvet Buzzsaw (Netflix)

Filmen:
Konstsamlarlivet i Los Angeles flyter på som vanligt när vi först möter Jake Gyllenhaals snorkige konstkritiker; gallerior fruktar hans vassa penna, och han hittar mening med en nerklassad assistent. Allt förändras när en trave banbrytande målningar, skapad en mystisk enstöring, upptäcks och konstmarknaden blir eld och lågor över dessa nya porträtt - porträtt som visar sig ha ett mordiskt intresse för sina ägare och som, likt en förbannelse, drabbar alla som faller för girighetens kretsar.

Velvet Buzzsaw är något så ovanligt som en blodig skräckis i Kaliforniens snobbiga konstvärld, där tonen är knäpp och elak redan från start. Innovativa och märkliga konstutställningar blir bakgrund för de sanna studieobjekten: den pretentiösa konsteliten som hugger varandra i ryggen när besattheten över att äga de nya målningarna börjar urarta. Ytlighet och girighet är alltså vardagsmat för denna distinkta och välskrivna chic-skara, som på många sätt och vis blir morbida konstverk i filmens härligt vridna poetiska rättvisa. Fotot och klippningen är snärtig och klipsk, vilket ramar in karaktärernas psykologiska problem och rädslor på flera utsökta vis. Jake Gyllenhaal är framförallt fantastisk i sin kritikerroll, som verkligen får visa vad han går för när hans bryts ner emotionellt.

Samtidigt går filmen lite på tomgång för att det mycket riktigt är den typen av skräckthriller som vi ju har sett så många gånger förr: en efter en utsätts dessa hemska människor för någon typ av ironisk eller passande misär, där filmens gimmickartade premiss börjar lovande, men slutar något snöpligt. Det är underhållande att följa dessa kyliga människors vardag och det är framförallt roligt att se påhittigheten i de våldsamma konstattackerna, men ungefär halvvägs tappar filmen sin kreativitet och saknar lite av den där intensiteten från exempelvis Nightcrawler. Den som dessutom förväntar sig något renodlad skräck kan också bli något besviken över den underliggande klyschigheten och den otroligt tama skräckfaktorn.

Velvet Buzzsaw är en stilig konstsatir som gottar sig i det faktum att konst inte ska ägas eller ramas in; det är en livslevande uttrycksform som måste växa ut naturligt och som straffar dem som tror att det kan spikas upp på någons vägg. Jag gillar hur filmen gestaltar den korruption som uppstår i att köpa något som inte riktigt går att definiera, men filmen hade också behövt en lite starkare slutkläm för att verkligen bli så mer minnesvärd än en liten Netflix-kanapé.