Det vilar för mig något så sorgligt över de två första filmerna om McFarlanes ikoniska Spiderman-skurk. För det är tyvärr så att extremt få beståndsdelar av dessa filmer (inklusive den nya trean som hade biopremiär igår) som har något gemensamt med serietidningskaraktären. Och det är tragiskt. Bortslarvad, bortkastad, slösad potential för alla oss som alltid älskat Venom i serietidningsform. Dessutom har det genom hela denna trilogi för egen del tagits så pass få berättarmässiga risker och gjorts så fasansfullt många uppenbara misstag med såväl manus som regi, att det här hos mig trist nog inte finns några förmildrande omständighetsursäkter kvar att ge. Venom, Venom: Let There Be Carnage samt Venom: The Last Dance är en dålig trilogi serietidningsfilmer som vi alla kommer att ha förträngt om ett år eller två.
Venom: Let There Be Carnage är ärligt talat en av de sämsta miljardfilmerna jag sett i hela mitt liv. Gollum-gubbenm Serkis aningslösa regi, det tafatta och planlöst slappa manuset i kombination med superfula spyor av geggiga datoreffekter gjorde den till en uppvisning i hur man inte gör en underhållande popcornfilm baserad på en serietidningsfigur. I denna tredje film är det medförfattaren av manuset till den första, som ställt sig bakom kameran och tonen är annorlunda. Eddie och Venom är på flykt och de rymmer båda från sina egna bekymmer. Brock är jagad av polis och FBI för mordet på polismannen Mulligan i slutet av den förra filmen medan Venom nu jagas av hemplanetens regent och envåldshärskare Knull, som anlänt till Jorden med sin armé av slemmiga rymdmonsterhejdukar.
Livet på flykt har i det här fallet dock inte inneburit att Sony gjort en tät, mörk, nervigt cool thriller kryddad med lite McFarlane-doftande metahumor. Nej. Detta är en barnvänligt dagsljuspräglad, superförutsägbart slapp road movie om två polare som gör sin sista resa tillsammans. För det är så som Knulls stränga grundkrav ser ut. Antingen dör Eddie, eller då hakar Venom på hem till sin planet - igen. Hur det nu än blir så ska de båda dödspolarna nu skiljas åt och vad kan då vara bättre än att slå följa med en bunt övervintrade hippies och kuska runt i flertalet delstater och återvända samma skämt som användes i både föregångarna.
Hardy är enkel att gilla, för mig. Alltid varit. Det räckte dock inte för att göra Venom till en bra film och han kunde på intet sätt rädda Serkis direkt katastrofala scener i uppföljaren. När han i denna avslutande del av trilogin kör samma sak gång på gång och när "humorn" i kontrasten mellan metodisk nyhetsfotograf och bindgalet rymdmonster går på sparlåga, som känns det som om hela filmen slumrar medan jag ser den. Det finns inget spets, det tas inga risker, de närmar sig aldrig en ton som överensstämmer med serietidningsfiguren och karaktärsutvecklingen är obefintlig. Vi hakar på, helt enkelt. När Eddie och Venom reser med sina hippievänner genom ett snustorrt USA för att i slutändan ställas öga mot öga med Knull och hans Knullare.
Är Venom: The Last Dance den sämsta filmen i denna slappa trilogi? Nej. Inget kan vara så vedervärdigt dåligt som Let There Be Carnage. Ingenting. Är den i klass med den otroligt medelmåttiga första filmen och därmed "okej"? Inte det heller. Kelly Marcel vågar inte ta ut svängarna här, det saknas karaktär, fantasi, humor och hjärta i en film som naturligtvis borde ha innehållit Spider-Man. En hel Venom-trilogi utan så mycket som en sekund tillsammans med Spider-Man är som att göra försöka spela Snooker VM med en snörstump. Det "går", men du träffar ingenting.