Waiting

Arbetarna på restaurangen Shenaniganz är inte riktigt som alla andra. De svinar, bråkar och leker en lek där det gäller att få någon att omedvetet kolla på ens penis. Om någon gör det, så får man sparka dem i ändan och kalla dem för någonting mindre smickrande. Men det här är något som kunderna inte har en aning om. På ytan framstår de nämligen som trevliga restaurangarbetare. I centrum står Monty (Reynolds) som arbetat som servitör sen han gick ut gymnasiet, han vet allt om hur man ska behandla kunder - speciellt de som beter sig illa mot en servitör/servitris.

Jag är alltid trevlig mot folk på restauranger, just eftersom de har makten över ens mat. Man vill helst inte gnälla på servitören och be han/hon ta tillbaka maten åt kocken för att åtgärda någonting. Då kan det resultera i ett liknande scenario som inträffar i Waiting. En otrevlig gäst klagar på sin mat och är allmänt otrevlig mot servitören. Servitören ler och maten tas sedan in i köket. Där får portionen en behandling med snorloskor, könshår och mjäll. Obehagligt så det förslår och mästerligt iscensatt av regissören. Waiting är som allra mest underhållande när man visar upp stereotypa gäster (snåla, otrevliga, flörtiga osv.) och hur dessa behandlar arbetarna på restaurangen.

Men istället för att träffsäkert skoja om arbetarnas tillvaro, så lägger regissören och manusförfattaren Rob McKittrick största vikten på den penislek som arbetarna sysslar med. Idén att bygga större delen av historien kring en sådan lek är precis lika idiotisk som den låter. Man skrattar möjligtvis åt eländet första gången, men då enbart på grund av att konceptet är så meningslöst. Skådespelarna ser dock ut att trivas trots det tveksamma manusarbetet och Luis Guzman briljerar stort som obehaglig köksarbetare.

Som helhet är Waiting en rätt så misslyckad komedi där ett fåtal riktigt roliga scener överskuggas av de tröttsamt snuskhumoristiska. McKittrick verkar på fullaste allvar tro att massvis av unkna sex och könsrelaterade skämt är liktydigt med skrattkalas. Ack så fel han har, jag skrattade ett par gånger de första 30 minuterna, sen koncentrerade jag mig helhjärtat på att omsorgsfullt smaka av alla chipssorterna som inhandlats. Det kändes faktiskt mer givande än att slösa tid på att inte skratta åt de allt annat än underhållande skämten.