Wanted

Känns det rimligt att förvänta sig att en film som Wanted, där folk hoppar (springer genom luften?) 200 meter utan att blinka och skruvar pistolkulor runt objekt innan de träffar sitt mål mitt i prick, ska vara någonting annat än supertramsigt överdriven på precis alla sätt och vis? Självklart inte. Ändå känns det som att det mesta gnället från folk har handlat just om hur himla överdrivet allting är.

Och jag fattar verkligen ingenting. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Man måste ta Wanted för vad den är. En galet överdriven och på många håll superfånig actionrökare som håller gasen i botten från första sekunden till den sista - och aldrig någonsin släpper på tokigheterna. Ena stunden skruvar man kulor runt objekt och i andra tvärnitar man med bil för att på så vis få bilen att liksom kullerbytta sig över en polisspärr bara för att sen landa på sidan av buss (som välter innan bilen sen kör iväg med bussen som en slags startbana). Jag slutar inte le åt galenskaperna och blir bara gladare och gladare ju längre filmen fortskrider. Det här är idiotaction när den som är allra bäst.

Handlingen om en misslyckad människa i James McAvoys skepnad vars karaktär Wesley Gibson i filmens inledning har problem på såväl arbetsfronten som hemmafronten. Det repetitiva arbetet suger all kraft ur honom, lägg därtill en hemsk chef och att hans fru ligger med en av hans arbetskompisar utan att skämmas över det. Livet suger för Wesley. Tills en dag då en mystisk kvinna med smeknamnet Fox (spelad av en rätt blek Angeline Jolie som egentligen bara fyller funktionen som ögongodis) dyker upp.

Hon berättar för Wesley om att hans pappa nyligen blivit mördad och att farsgubben dessutom var en av världens grymmaste lönnmördare. Wesley tvingas nu in i organisationen som Fox står bakom och inser snabbt att även han bär på de rätta övermänskliga generna för att kunna bli en av världens grymmaste lönnmördare. Något han måste använda sig av för att finna personen som dödade hans pappa.

Spänn på säkerhetsbältena och förbered er på en åktur som heter duga. Den ryske regissören Timur Bekmambetov (pröva uttala det 3 gånger i snabb följd!) formligen öser på med en imponerande skaparglädje och det finns så himla mycket glädjesprudlande lekfullhet i varenda bildruta av Wanted att hälften vore nog. Han låter kameran göra de mest tokiga åkningarna och hittar hela tiden rätt i såväl koreografin som sättet att bygga upp scenerna på. Då har jag inte ens nämnt Bekmambetovs öga för smådetaljer. Kolla bara på scenen där Wesley sopar till sin arbetskompis (som ligger med hans fru) rakt i ansiktet med ett tangentbord och bokstäverna (+ en utslagen och blodig tand) som lossnar av smällen bildar orden Fuck You. Helt genialt.

Manusmässigt är det förstås tramsigt så det förslår och förväntar man sig någon form av grym dramaturgi och hela köret är man ute på väldigt hal is. Wanted är sprängfylld av korkade händelser, svamliga repliker och det finns inte en tillstymmelse till någonting som går att ta på allvar. Inte ens en sådan scen som då Wesley pratar med sin pappa innan han faller in i dimman och hälsar på i Nangijala lyckas frambringa någonting som känns riktigt allvarsamt. Men då är det förstås inte allvar och seriositet som nu är parollen i Wanted, utan hejdlösa överdrifter och fullt ös medvetlös (om man får lov att citera ett av de sämsta uttrycken i svensk språkhistoria) där utgångspunkten hela tiden är att roa oss tittare.

Manuset och skådespelarna med en ständigt gapande James McAvoy i täten må lämna en del att önska, men i fråga om ren och skär underhållning är Wanted riktigt, riktigt bra. Och jag har banne mig inte haft så här roligt med en actionfilm på mycket lång tid.