Warfare

Krig är helvete... Det har filmer såsom Rädda meniga Ryan, Tunna röda linjen samt Black Hawk Down med en rå och blodig övertydlighet porträtterat för alla oss som aldrig ens stått i närheten av en frontlinje (utöver den där dagliga rundan i Call of Duty, förstås). Med en sann historia som fond har Ex Machina-regissören Alex Garland i samarbete med Navy Seal-veteranen Ray Mendoza gjort en film som innehåller tillräckligt mycket intensitet för att framkalla ordentliga svettningar.

Warfare kretsar kring 12 stycken Navy Seals som under Irak-kriget (2006) får i uppdrag att i skydd av mörkret inta ett hus i den södra delen av Ramadi, för att dagen därpå understödja en annan pluton via sniperpositioner och radiokommunikation inifrån huset. De hamnar dock snabbt i en svårhanterlig situation då det slungas in granater, apteras C4 och pangas kulspruteeld från fiendens håll. Två av soldaterna skadas så pass kraftigt att de riskerar att förblöda och medan fienden pressar sig in mot huset, försöker Mendoza och hans kollegor att överleva dagen, innan eldunderstöd anländer.

Warfare är en kort film, 94 minuter och den utspelas i realtid under ett antal timmar under samma dygn, vilket tillsammans med Garlands här tighta, ryckigt dokumentäraktiga registil skapar en känsla av realism. Att Mendoza och fyra av hans veteran-kollegor varit med under hela inspelningen och kommenterat varje liten situation, varje oordväxling gör att den här filmen aldrig riskerar att hamna mitt i den där stående Hollywood-klyschan med allt vad Rambo-inatser från enstaka supersoldater till radio-troper som "Bravo down" aldrig yppas. Istället är Warfare grisigt lortig, tät, nervig och dränkt i högintensivt drama. Det krigas förvisso en del men samtidigt handlar det här mindre om "krigföring" och mycket mer om ren och skär överlevnad.

Lika mycket som jag gillar den råa, realistiska känslan och det faktum att det är en kort och intensiv inblick i ett misslyckat, blodigt uppdrag mitt i en av Irak-krigets grisigaste konflikter (Battle of Ramadi, där IS satte hårt-mot-hårt så in i bomben). Lika klent investerad i karaktärerna blir jag eftersom Garland inte presenterar någon av dem, inte skapar några band mellan soldaterna som jag får ta del av och inte erbjuder några former av karaktärsporträtt eller någon slags karaktärsutveckling. Detta blir ett hastigt tvärsnitt ur en massiv konflikt och när det inte kontextualiseras med hjälp av politiska intentioner eller en inblick i det som ledde fram till Battle of Ramadi, gör att den samtidigt upplevs som en axelryckning. Om detta däremot hade varit ett (av 12) avsnitt ur en påkostad TV-serie om striden i Ramadi, hade jag definitivt kunnat hoppa på Garlands grovkalibriga krigståg med hull, hår och ammunitionsväst.

Med det sagt är detta naturligtvis välgjort, blodigt och stundtals gripande, inte minst med tanke på hur noggranna filmteamet varit med att berätta exakt vad som verkligen hände.