Watchmen

Filmen:
När Watchmen släpptes i mitten på åttiotalet revolutionerade den en hel serievärld. Det var Moores mästerverk och Frank Millers majestätiska Dark Knight Returns som skrev om regelboken för hela serieformatet och jag minns mycket väl vilken enorm påverkan dessa två volymer hade på mig som osnuten seriesamlare.

Under nästan 20 års tid har Hollywood försökt filma Moores mästerverk, en handfull filmbolag och minst lika många regissörer har försökt anpassa Watchmen för vita duken men gett upp innan de ens kommit halvvägs. Terry Gilliam (12 Monkeys, Fear and Loathing in Las Vegas) var den som först försökte sig på att anpassa Moores manus, vilket slutade med att han gick så långt att han i början av nittiotalet kallade Watchmen för "omöjlig att förvandla till film". Darren Aronofsky (Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler) gav upp efter ett år av förberedelser precis som Paul Greengras (The Bourne Supremacy, United 93) som ansåg att det vore bäst att förvandla Watchmen till en miniserie.

Det skulle krävas en viss herre vid namn Zack Snyder och en referens i form av filmadaptionen av Frank Millers 300 för att lyckas med det som så många innan honom misslyckats med - att göra film av Watchmen. En film som nu äntligen släpps i efterlängtat Blu-ray-format här hemma i Sverige.

Watchmen handlar om ett alternativt USA i mitten av åttiotalet. Nixon sitter stadigt i vita huset, Vietnam-kriget har sedan länge vunnits av de amerikanska styrkorna och kalla kriget har trappats upp till den gräns då USA och Sovjet hotar varandra med armador av kärnvapen. Mitt i allt finner vi Watchmen, en grupp före detta maskerade brottsbekämpare som efter en ny lagstiftning tio år innan filmen startar tvingats lägga kostymerna på hyllan. Detta till den dag då en av dem mördas varpå en våldsam jakt på sanningen kan börja, liksom nystandet i en konspiration större än vad någon av dem någonsin kunde ana.

Det är fortfarande en lite märklig, snudd på bisarr känsla. Ja, att se Rorsch i rörelse menar jag. Först kändes det nästan bisarrt, på något sätt, då jag såg Watchmen på bio. Jag var obekväm under filmens första halvtimme. Ville blunda. Titta bort, gå ut. Det blev en krock, typ. Mellan geniala stillbilder jag dyrkat i över 15 år, och den rörliga stilism som Zack Snyders film bjuder på.

Jag läste Watchmen första gången 1993. Redan då började jag fantisera om en långfilm. Men till skillnad från många andra gamla favoritserier som filmatiserats (Daredevil, Punisher, Spider-Man, Sin City) var Watchmen något annat. Smartare, mer komplex. Inte lika... rörlig i sitt format.

Mina förväntningar på Watchmen-filmen är de högsta jag haft på en film någonsin. I hela mitt liv. Det säger en hel del, jag kallas ofta för förväntningarnas orealistiska konung. Okrönt, men still. Och jag erkänner, gladeligen. Jag har ett problem när det kommer till att bygga förväntningar. Jag bygger högt, brett, ibland bräckligt. Utan bärande stomme. Och när det då rasar, rasar det rejält (X-Men-filmerna är lysande exempel på detta).

Hur bra kunde Watchmen bli? Snyder gjorde film av Frank Millers 300. Fantastisk serie, medelmåttig film (at best). Snyders MTV-arv blev snabbt övertydligt. 300 var en poppig, glättig, ytligt och tunn skapelse med överdriven användning av "fräcka" bildfilter och frän musik. Mer yta än substans. Jag var besviken. Och det var även Frank Miller.

Watchmen börjar starkt. Anslaget då Comedian mördas är genialt. Superbt fångat, och jag ryser, myser... vill skrika. Vråla. Dansa. Sen hopar sig problemen, snabbt. Alan Moores stilbildande serie var så pass komplex, och hans första akt så proppad av olika lager av story, att Snyder under den första halvtimmen tappar bort sig lite. Det känns flackigt, hoppigt, karaktärerna kämpar för överhuvudtaget existera och några av Snyders ändringar i Moores story blir aldrig mer än krystade måsten.

Det känns som om för mycket information klämts in på för kort tid och det blir på sina ställen riktigt klumpigt. Man hinner inte smälta särskilt mycket av varken det som sägs eller visas och Snyder slår knut på sitt eget berättande innan han ens presenterat alla sina karaktärer.

Jag förstår tanken med att klämma in en samhällskritisk bild av en stundande energikris. Jag förstår att det är tänkt att modernisera en idag gammal serie. Och det är skapligt utfört, absolut. Men första akten i Watchmen vill inte riktigt fungera, även om den helt klart är bättre nu än då jag såg filmen på bio.

Watchmen, serien, handlade faktiskt alltid mer om att berätta Moores underbara story, än själva storyn i sig. Snabbt sammanfattad blir handlingen gärna banal, och i sin egenhet enkel. Men berättad på det sätt som den var, förblev den ett monumentalt minne över hur starkt serie-formen var, och fortfarande är. Om den behandlas rätt.

Snyder halkar, haltar och filmen hickar, hostar, kraxar, de där första 35-45 minuterna. Sen blommar Watchmen ut, Snyder visar vad han går för, karaktärerna börjar leva - och Moores universum exploderar i ett uttryck som borde få alla andra serietidningsfilmer att skämmas. Watchmens vilja att argumentera med sig själv, Moores lätt parodiska ton gentemot seriehjältefenomenet och den stiliga noir-tonen som serien smektes av finns med. Allt finns med. Det börjar osa mästerverk.

Det tar Snyder hela 50 minuter att beta sig genom presentationen av alla karaktärerna, och av storyn. Hans respekt för källmaterialet måste beundras. Men samtidigt ifrågasättas. Här borde det prioriterats annorlunda och klippts snävare. Snyder filmade Watchmen med serieförlagan som exakt storyboard. Detta för att glädja alla fanatiska seriefans och för att respektera Alan Moores mästerverk. Ibland kan jag önska att Snyder hade tolkat mer, ibland önskar jag att han hade grävt lite djupare.

Men Watchmen är bra. Förbannat bra till och med.

Efter en trevande inledning följer två timmar film som för alltid kommer att förbli något av det häftigaste jag sett. Bilderna jag stirrade på för 16 år sedan i rörelse. En mäktig upplevelse. Watchmens komplexitet och allvar fångas perfekt. Här finns inget tydligt och förutsägbart slut, inget självklart mål. Ofta känns det inte som att någon vet var Watchmen ska sluta, var alla ska ta vägen. Det svaga ställningstagandet mellan mytologi och sanning fusioneras med ett djup som Jokern, Batman och Harvey i Dark Knight inte ens kommer nära.

Här finns så många idéer och en grund byggd på så många olika lager att jag kommer att älska att se den gång på gång nu när Blu-ray-utgåvan äntligen står och glänser i min hylla. Min favoritscen är fortfarande när Rorschach förhörs i finkan. Eller när han slår sig ut ur Molochs lägenhet.

Moores maskerade hjältar konfronteras med den verkliga världens problem och kulturkrocken lika mycket en spännande sanning som det blir en intressant syn på hela genren. I Moores jakt på att dissekera den typiska bilden av den stereotypa seriehjälten lyckas han med enorm känsla istället visa upp en fascination för den vanliga människan. Rädsla och oro för en mörk framtid och en värld med utsatt bäst före-datum driver seriens (och filmens) karaktärer framåt liksom storyn i sig. Något som Snyder fångar väl men sällan riktigt hinner bearbeta särskilt mycket.

Det han istället lägger rikligt med tid på, och lyckas väldigt väl med, är att visa upp filmens hjältar som de plågade och icke perfekta figurer de verkligen är. Alla i Watchmen kämpar ständigt mot ett våldsamt och ofta mörkt förflutet och Snyder gör ett underbart arbete med att visa upp framförallt Rorsch och Comedian precis som Moore beskriver dem.

Det jag gillar minst förutom den ryckiga första akten är det faktum att Jon Osterman animerats snarare än sminkats. Varför? Varför kunde de inte bara sminka Crudup ljusblå? Jag tycker även att både Owl och Oz ser lite för moderna ut i sina dräkter, och att Snyder borde retroflirtat lite mer i färgsättningen rent allmänt. Gibsons målningar är starkare och mer okonventionella i sina färger. Fimen var lite för typiskt framtidsgrå, trots briljanta färgvärden i Blu-ray-utgåvan.

I slutändan är Watchmen en riktigt, riktigt bra film som snudd på uppfyller alla de osannolikt höga krav som jag hade på den här filmatiseringen. Snyders film är trogen grundmaterialet och förmedlar precis rätt ton från Moores idag kultförklarade serie.

Den här versionen av Watchmen (den som släpps i Sverige) är bioversionen av filmen som klippts ned ytterligare sex minuter. Bland annat har Snyder kortat ned de scener som fick mest kritik av fansen vid filmens bio-premiär. De Matrix-inspirerade slow-mo-hoppen då Owl II och Spectre fritar Rorschach ur fängelset är nedklippta liksom en del av samtalet som Rorschach har med fängelsets psykolog. Varför den sistnämnda scenen kortats ned begriper jag inte och överlag känns det snålt att vi i Sverige inte bara måste vänta ytterligare tre månader på den i USA nyutgivna specialutgåvan (som är 26 minuter längre) men dessutom inte ens får ta del av hela bioversionen av Watchmen.

Den 26-minuter längre Director's Cut-utgåvan av Watchmen finns att köpa (regionsfri) från diverse importställen och kommer givetvis att betygsättas så snart vår kopia anlänt hit till redaktionen.

Bilden:
Av alla Blu-ray-filmer jag väntat på och sedan inhandlat finns det ingen som jag haft så höga förhoppningar på beträffande bild- och ljudkvalitet som Watchmen. Och Warner gör mig (lyckligtvis) inte besviken. Den här 1080p/VC-1-kodningen är rakt igenom briljant och gjorde mig under långa stunder helt mållös. Jag har läst ett par recensioner av Watchmen på Blu-ray där det bland annat gnällt på lite banding (och även lite crush) i det blå skimret runt Manhattan, något som jag därför verkligen försökte lägga märke till då jag såg filmen, men helt enkelt inte kunde hitta. Istället fann jag en film med den mörkaste och djupaste svärtan jag sett på Blu-ray sedan senaste Hulk-rullen samt en detaljnivå som flera gånger fick mig att skratta av förtjusning.

Watchmen är en mörk film där många av nyckelscenerna dränkts i nattsvart mörker och tunga, stilistiska skuggor. Dessa scener är helt perfekt balanserade med utomordentligt korrekt kontrast och perfekt svärta vilket skapar ett otroligt djup i bilden. Tillkommer gör fantastiska färger där alla Gibbons dova pasteller träder fram precis lagom mycket, samt hudtoner som får självaste Benjamin Button att skämmas.

Snyder har valt att mörka ned många av filmens scener men trots de artistiska val som gjorts beträffande bildkvaliteten har balansen mellan ljust och mörkt inte förstörts. Mörkret i scener som när Comedian i början blir mördad är imponerande tungt och till skillnad från min rätt ruttna bioupplevelse tidigare i år kan jag nu verkligen urskilja alla de där detaljerna i Watchmens mörkaste stunder. Bilden är ren, helt fri från brus och artefakter. Watchmen på Blu-ray är en referensdisc, helt klart.

Ljudet:
Medan den 26 minuter längre Director's Cut-utgåvan av Watchmen (som släpptes i USA den 21 juli) levereras med Warners första DTS-HD Master Audio-spår får vi i Sverige nöja oss med en riktigt bra Dolby True HD-mix. Till skillnad från så många filmer i samma genren är Watchmen inte alls överdrivet bombastisk, skränig och stark i sin ljuddesign, utan snara försiktig och ytterst balanserad. Dialogen är tydlig, krispig och fylld av härlig dynamik. Panoreringarna är perfekta och aldrig förloras ens det minsta lilla ljud när Snyders hjältar kastar sig mellan högtalarna.

Slag, skrik och explosioner levereras med en fantastisk punch och basen jobbar djupt vid precis rätt tillfällen. När Owl och Spectre räddar alla de där barnen som fastnat i det brinnande hyreshuset ger Archie från sig ett par riktigt tunga basvrål som sätter skräck i vilken ljudkänslig granne som helst. Surroundkanalerna används intelligent och framförallt ofta och musiken har fördelats perfekt på alla fem kanalerna. Jag kan dock tycka att ljudet i Watchmen ibland blir lite toppigt och att man ibland saknar mellanregistret i vissa scener, men det är petitesser i ett i övrigt underbart ljudspår.

Extramaterialet:
I fallet extramaterial så begriper jag givetvis det rent strategiska i att inte bränna allt krut på en gång, ändå känns det extra surt i fallet Watchmen. I USA köper man alltså en 26 minuter längre version av filmen som sådan, för samma pris. Inkluderat i denna utgåva är flera gånger så mycket extramaterial som finns med i den svenska utgåvan. Något som känns direkt larvigt. Den här 2-disc-utgåvan levereras med oerhört lite extramaterial, så lite att man direkt undrar över varför Warner ens valde att stoppa dessa småklipp på en separat skiva.

Minidokumentären "Verklighetens superhjältar" undersöker hur de påhittade karaktärerna speglas i historien och i vår vardag idag. Denna filmsnutt är ointressant, tjatig och ganska långsökt och borde ha skippats helt och hållet. "Mekanik: tekniken bakom den fantastiska serievärlden" är den andra minidokumentären där man får lyssna till en fnittrig fysikprofessor och hur han försöker förankra allt det overkliga i Watchmen i någon slags verklighet. Även detta en onödig filmsnutt som tråkar ut och egentligen bara bjuder på fula, animerade stillbilder ut serien och tröttsamt tjat om Manhattans blåa sken.

Bäst på skivan är dokumentären "Fenomenet". Denna dokumentär är en ganska traditionell bakom kulisserna-grej fast främst fokuserad på Gibbons och Moores serieförlaga. Fenomenet handlar om den tecknade serien som förändrade alla tecknade serier - den ursprungliga, banbrytande grafiska novellens inflytande. Roligt är det att Gibbons är med så mycket och faktiskt pratar ingående om exakt hur hans samarbete med Alan Moore fungerade och hur de skapade Watchmen. Synd (och skam) är det att Alan Moore själv vägrade att vara med i denna dokumentär då han fortfarande anser att DC är ett ondskefullt företag som bestal honom på rättigheterna till hans storverk och "lämnade honom till hundarna".

Här finns även ett antal "Journals" i form av korta videoavsnitt om olika delar av Watchmen. Dessa delar antar jag är ett litet (litet) axplock av allt det material som kommer att finnas med i den kommande, riktiga Making Of-dokumentären och hela filmprocessen. Dessa småavsnitt har även visats upp på nätet i över ett halvår nu och är inget nytt under solen (alls). Förutom detta och de ovan nämnda kortfilmerna innehåller extraskivan i Watchmen en musikvideo med My Chemical Romance. That's it. Inget mer. Inget kommentatorspår, ingen riktig Snyder-intervju, nada. Med tanke på att vi redan vet att den redan släppte Director's Cut-utgåvan innehåller avsevärt mycket mer extramaterial, och att den kommande "Ultimate Cut"-versionen kommer att innehålla hela tre skivor med material - känns denna utgåva egentligen mest onödig. Tyvärr...