Weapons

Klockan 2:17 på natten sker något utöver det vanliga: alla utom en tredjeklassare försvinner spårlöst och ses aldrig någonsin igen. Det drabbade lilla samhället söker med ljus och lykta efter svar, men en månad in i tragedin börjar skulden läggas på den unga lärarinnan Justine Gandy - som ju ansvarade för den försvunna klassen - och blir småstadens syndabock. Gandy söker dock också svar på mysteriet och tillsammans med andra invånare börjar de sakta men säkert nysta upp den mörka sanningen bakom alla försvinnanden...

En berättarröst menar i början av filmen att filmen bygger på verkliga händelser. Så är definitivt inte fallet, och jag är inte säker på vad som egentligen är poängen. Kanske är poängen att det finns många olösta fall där försvunna barn aldrig hittas och att filmskaparen Zack Cregger på något sätt vill uttrycka den eviga frustrationen och paranoian i ett litet samhälle som snabbt vänder sig mot varandra när det inte finns några svar att få, på sitt säregna vis. Vad som än är fallet har Cregger lyckats göra en fenomenal liten rysarthriller som förmodligen hör till en av årets vassaste filmer.

Weapons är den typ av film som håller dig fastklistrad från första till sista sekund, för här finns inte ens bortslösad sekund. Det är direkt hänförande hur driven denna film är, hur starkt skriven den är i sin enkelhet. Jag trodde först att filmens struktur, som använder olika karaktärers perspektiv för att sätta alla makabra pusselbitar på plats, skulle skifta bort fokuset alldeles för mycket. Tvärtom sys dessa trådar ihop med ett raseri och ett alldeles briljant sinne för nattsvart humor. Denna film gör egentligen inte något utöver det vanliga när det kommer till den senaste tidens psykologiska rysare, men berättandet är utsökt i sin självsäkerhet och kaxighet. Cregger vet precis vad han gör, och gör det med bravur.

Weapons är en av de där sällsynta filmerna där jag i princip inte har något negativt att säga. Faktiskt. Denna pärla har ruvat ett bra tag i mitt huvud och efter att ha smält denna film i några dagar skulle jag väl kunna säga att ju mer vi känner till om mysteriet, desto mindre intressant blir upptakten till finalen. Jag hade nog också önskat att poliskaraktärens berättelse hade tagit en annan riktning. Men nu är jag petig, för Cregger har ett sådant stryptag om tittaren att du aldrig vill titta bort från mardrömmen. Och vilken final sedan! Kan detta mycket väl vara årets bästa slutsekvens? Jag kan som sagt inte klaga. Det hjälper också att skådespelet från bland annat Julia Gardner, Josh Brolin, Han Solo-stjärnan Alden Ehrenreich och den lysande barnskådisen Cary Christopher är så stabilt, för det stärker trovärdigheten när saker och ting blir galnare och mer mardrömslik.

Weapons är en ljuvlig liten nagelbitare som aldrig gör något pretentiöst eller stort väsen av sig. Det är i sig en väldigt enkel film som råkar ha ett vässat manus och en passionerad filmskapare bakom kameran. Det här är strålande filmunderhållning som jag föreställer mig ställs bredvid kultförklarade filmer som Get Out och Hereditary. Jag vet inte hur filmen skulle ha samma effekt om man såg den igen, men låt inte det hindra dig från att se ett av årets mest lysande rysare. Ah, och skippa trailern. Denna film upplevs bästa utan att man vet så mycket om den... Weapons har svensk premiär den åttonde augusti.